. Å. Åoan vorjar Europa lyBs na til den förutsattningen, att man fan wänta fig allt stort ifrän mrån under Nordpolen, sedan ide blott den ädlafte bjelten och — emedan naturwetenskap är för den nya tiden, hwad för forntiden filosofien war — den förs ste naturfannaren samt den störste naturforskaren ut gått derifrän, utan äfwen den störste Skalden; störst — lifsom fordom Homår — afwen derigenom, att hans säng lika mycket tillhör de bildades krets, fom den Iefs wer på folfets läppar och fattas af dess känflor. Det ligger något upplyftande i den tanken, att det äds la, det sanna och det sköna doc til slut beherrskar jors den. — Man kan med rätta säga, att det blef tyst i Nors den när den Tegnerska fången tystnat. Hwem skall nu så tala till folkets hjerta, som han? Hwem skal folket wilja höra mer? De bildade skola bafwa sina Skalder, nu som förut; men hwem blir mera Skald för alla? Hans slägt har dött ut och Swenska lyran frossas på hang graf, såsom den slste ädlingens wapen. — Tegner war icke ensamt Skald; han war äfwen lärd samt tänkare öfz wer fin tid och fin konst; och det är endast, antingen os betydligheten af ett publikum inom wårt språks taffränfs ta område, eller måhända riktningen af dettas bildning, som qwäft de uppspirande alstren af hans lärda forfE: ningar, måhända ännu förwarade bland hans efterlemnas de papper. Hwad han tänkte öfwer sin tid, öfwer fyrs fan och öfwer fonsten, deraf finnas dock dyrbara fragmens ter utt hang tal; ofwer de båda förfta utt talet öfwer us thers reformation, öfwer den fednare uti hans tal öfwer Orenstjerna. Det år uti dessa han gifwer ett ännu oupps hunnet exempel af tankens djup, klarheten i dess uttryck och det poetiska, och derigenom intagande, i dess uppfattsz ning, bildande derigenom ett eget framställningssätt, oc upphunnet — ice ens, säsom hang poesi, försökt att efterhärmas — emedan det förenar det blirtrande bos Jean Paul med det klassista och harmoniska hos Sör the. Det är i synnerhet bang tal öfver Luthe r, fom öppnar för of den höga werldsåsigt, han hyllade; och om än hänförelsen af det första intrycket deraf har före swunnit och mycket deruti redan blifwit erkändt, som wid afhörandet blandade, ej blott, såsom allt af honom, ges nom sin glans, utan afwen genom sin nyhet; så skola dock dessa få blad af Tegner, lästa i alla tider, lifna bladen i hans lagerkrona, som icke förwissna. — Kanslan wid bortgången af en sådan man ffulle således wara helt an: Han, än den, hilken annars omgifwer en nyss uppkastad graf, om icke hwar och en, som såg eller kände honom, hade förgätit den bländande öfwerlägsenheten af hans snille för älskwärdheten, ädelheten, man kunde säga fromheten, i hans personlighet. Äfwen wi, såsom hans närmare landsmän, tillhöra i sjelfwa werket hans omgifning och gå får som anhörige i sorgen. Äfwen bland of har den fafnadgs fänfla, fom uppstär genom tomheten efter en förswunnen storhet, blandats med täårarne öfwer en bortgången män. fwen wi finna icke tillräcklig tröst uti hwad efterwerk: den, till hwilken ban gått, bar wunnit, för hwad mi, hwils fa ban lemnat, hafwa förlorat, — J wär Provins har ban först lärt att känna bur, — Ö år Pror — — — QO OM