BLOMSTERSYSSLOR. Blånar det på himlarunden, blickar oårsol ur det höga, väcker lärkan, löfoar lunden, kysser lif i blommans öga; Då en syskonsäng jag bäddar för de sköna barn från söder, och hvad vintern tvingat, räddar konsten vid det ljus som glöder. Spiller rosencingad sommar ljus på lena nurpurdrägten, strör sitt guld i äng, som blommar vaggande för vestanfläkten; Då med trogen hand jag vårdar hvarje brokigt blomsterläger, georginens rosengärdar, skönast uf hvad jorden äger. Knytes frukten, mognar drufvan, klär sig skog med gult i hatten, kommer storm och jagar dufoan sjerran öfver hafvets vatten; Våren då i bur jag sätter, rosen då sitt skydd behöfoer, vintersnön och köldens nätter få ej andas is deröfcer. Ljusna vintergatans länder, gnistrar månskensnatt, den klara, eller ur sin stormsky sänder ner sin hvita fågelskara; Då är grönskans tid förgången, blommorna och träden sofoa, men i hjertat bor dock sången, den är skaldens bästa gäfoa. LS-a. (lns.