2 2 Frankrikc. i Paris d. 11 Sept. Enligt sednaste underrättelser från Oran står Abdoel:-Kader nära Taxa och sosker att der åter samla fin här och uppwigla stammarne, men han täns fer ide på något infall i Algerien. Gränsen är for ofs rigt wäl betaäckt och divisionen i Oran är beredd på alt. Hwad Marocko beträffar, så ar sakert, att Abdel Kaders werfsamhet och det inflytande han redan utofwar på ätskilliga stammar oroar hofwet i Fer och föranledt det tull motitåndg-åtgärder. Wåra generalers roll mid gräns fen fan naturligtwis ide wara någon annan an den af en bewäpnad waksam observation, tills man hunnit ges nomblicka Abdel:Kaders planer och de nya rörelser font föregå i Marocko. — Äfwen Turkiska eskadern wäcker bes kymmer; man befarar att den åter har afsigter på Tus nig, hwilket Frankrike mäste skydda emot Porten. — Anns dra rykten omtala att det wänskapliga förhållandet emels lan kabinetten i London och Paris betydligt kallnat och att redan bittra noter blifwit wexlade. Dessa rykten äro i och för fig icke osannolika, men sålange de icke grunda fig på ett positift faktum, förklarar just sanaolikheten des rag uppkomst. — Hertigen af Montvensiers afresa till Spanien har ytterligare blifwit uppskjuten. Turkiet. Konstantinopel d. 2 Sept. Natten emellan d. 24 och 25 bemsöktes Adrianopel af en förfärlig wådeld, hywilken u:bröt i det folkrika judeqwarteret och inom få timmar fade i aska 600 större och mindre hus 100 hans delsbodar 40 herbergen 60 synagoger och ätskilliga fors rådhus. Mer än 1000 familjer äro utan tak. Skadan beraknas til öfwer 18 millioner turkiska Piaster. zareussen. Kronprinsen af Wirtemberg med gemål samt Store fursten Constantin och Hertigen ar Veusbrenbdberg hafwa anländt till Berlin. Wir Högwålborna Fru Triherrinnan Sophie E. Bennets, född v. Ålaten. Jordtästning i Nropps kyrka Vv. 17 September 1816, at O. V. Theander. Det är sa sorgligt, men sd skönt änad, når våra käre bort ifrån oss gå, och räcka oss till afsked trogna handen och ställa färden till de sjerran landen. Det är så sorgligt då: af tårar skyma vår blick kringirrar i den öde rymd, och söker öfver landen, öfver hafven, men stannar, tröttad, dock till slut vid grafven. Och dit vi gå vid bleka stjernors sken, när solen slocknat, dagen lyktats ren, och qvällens vindar susa lätt kring kullen, och daggens tårar falla öfver mullen. Ty grafeen gömmer i sin tysta frid hvad här oi kärast egt en liten tid, RE UIAHOAHRYL.