d. 4 Juni 1816. Der bor en Kung! det är en kungaborg, som der mitt tjusta öga skådar, i och hjertats ljufou, milda klappning bådar at: der jag kunde glomma all min sorg, om sorg jag hade, — men mitt hjerta prisar Guds underliga nåd, som alltid lisar, och skänker mod och skänker kraft dt den som motgång rönt, som sorger haft, och ändå tacksamt kysst den fadershanden, som styrer menskors öden — hägnar landen. Der bor ju Kungen, — der i denna borg? der är så herrligt att regera! Det talet ställde jag till en bland flera, som gick förbi, och som var klädd i sorg; han såg bedröfvad ut och tårar flöto ur ögat fram, och händerna sig slöto liksom till bön; det hördes ljud så hoiskande som om han talt med Gud, som han en sofoande ej velat störa, och hoad han sade, knappt jag kunde höra. Der bodde Kungen förr, — vår store Kung, vår gamle Fritz, vår ädle fader, han var så skämtande, han var så glader, jag minns det väl, fastän jag då var ung; Han byggde upp den sköna Paviljongen, och lade an Fontänen här vid gången, det var i året fyrtisju, och se, Fontänen är ej trött ännu, den stiger hundra alnar upp mot höjden, och stegrar hvarje Söndag ungdomsfröjden. Förr car han skämtande, som bildarn var. och lekte jemt med solens strålar, var aldrig still, just så som konstnärn målar hans skapare — hans geniale Far. Nu är han sorgsen, han som jag, och hoilar de trötta lemmar, — då och då han ilar likväl i höjden opp mot den som var hans förste, var hans bäste vän: men, ser du! han kan icke vännen hinna, och det är derför som hans tårar rinna. Men nu vår Kung bebor das neue Schloss på slätten der Berceaun ses sluta, han hoarje sommar der oill hoila njuta, men Sanssouci dock älskas mest af oss. Och kungen älskar det, förskönar det hvarje år, och kungligt han belönar hvar konstnär som tar vården om hans och nationens skönsta helgedom. Och när regeringsärenderna trycka, Han tröstas här af gamle Friltres lycka. Höj nu din blick! ser du väl goarnen der? Hör du hur den om Fritz förtäljer? Likväl ett enda ämne han blott väljer, och snart det ämnet hundradrigt är. Der bodde då en mfölnare så trägen, han var, som hvarje Preussare, benägen att offra kungen lif och blod, men likafullt han qoarnen ej afstod, då Fritz den ville kungeligt betala, han sade: Far här mol, jag vill här meala. Men då blef Fritz så uppbragt och så ered, och frågade om han ej trodde att det på Kungens eget skön berodde, det gamla ruckelet att rifoa ned.