Helsingborgs-Posten – 23 december 1845, sida 2

Det husliga kriget. (ur Jsblomman.) Ljuft är dock giftas att tänka på, Och fasligt ledsamt att ensam gå — Det allraminst kan för mig sig skicka, Att gå och gråna fom gammal flicka; Jag, fom i ungdomen war få rar Och fom war omtyckt af hwarje karl. Och nu bli utan! — Det är en ynka! Dock, ywarför ocksä på nåfan rynka At hwar soldat och åt hwar gesäll?Liksom jag warit en rik mamsell; Och war dock bara en fattig piga! En sädan bör ju helt ödmjukt niga Och le förbindliat od) swara ja, När någon gosse will henne ha. Men jag war dum, liksom många andra, Och fär, till straff, nu Helt ensam wandra På lifwets törniga branta stig. Det blir rätt ödsligt; Gud trösta mig! Ack om dock någon såg till min smärta Och wille skänka mig hand och hjerta! Att wara flicka wäl för sig går Till tjugeätta och tretti är; Men når det fen öfwer tretti lider, Då är det arufligt hwad hjertat swider, Tänk om skomakarn der ner i byn Med breda näsan och gula byn, Han, fom arbetar för bara maten, Dot wille flå fig på friarstaten! Jag tror jag togen, fy nu, minsan, Lär jag wäl knappast få någon ann; Wisst är han ful och wisst är han ruskig, Oborstad, gammal och halt och fluftig, Oh super litet .... men det får gå! Jag finge heta madam ändå. Så räsonnerade herrgårdssAnna Med tusen moln uppä skrynklig panna, Och dref sitt rvoct-bjul till dubbel fart, Hon wille gifta fig .... och det snart — Ty åren höllo ej någon måtta; De hade skridit till trettieätta. Men bysffomakaren weta fick Att Anna skänkte en nådig blick at hwarje karl, om ån ock så ringa; Alltsä beslöt han att henne bringa Sitt hjertas hyllning på friarwis, Och innan fort wann han segrens pris. Ja! — fade Anna och nea finurligt, Och glad war gubben, det war naturligt; Ty rask war fästmön, fast icke skön, Och hade sparat wisst sju ärs lön.