Och i hans stiga de bodde samman, Som turturdufwor i lummig skog, En hwar så flitigt til huset drog. Skomakarn war nu så snygg och sedig Beständigt hemma, beständigt redig, Till krogen gick han ej nånsin mer, Oh funder kommo, alt fler och fler. En månads tid hade jemt förflutit, På hwilken Sylberg helt stilla sutit; Då fom en wän, fom i rrestarton Wår måster rådde att ta motion. en sådan flit jag ei skåda gitter, Du blir ju sjuktig om få du fitter, Bäd bröst och ögon förstör du ju, Nej upp och rör på dig kära du po ? Direkte bar det nu af till krogen, Skomakarn war ide längre trogen Sin förefats att ordentlig bli. Nu war det flut mid all harmoni, Med yrkets framgång och hyddans trefnad, Och trätor blef det och elak lefnad. När Anna fade: Blif bemma far! J wrån der ligger ett stöfwelpar, Som måste lappas helt nått och sulas ... De hafwa legat här fen i julag. — Ej något swar stackars Anna sick, Men hennes gubde till krogen att. på hustruns find några tårar stänkte, Då på sitt gäckade hopp hon tänkte: Hon hade drömt om en bättre tid, Af huslig lycka och luan och frid; Men drömda lyman allt mera flydde, Oh mäster Sylberg det föga brydde, J rusigt tillstånd en wacker dag Kom gubben hem och fick genast tag uti en qwastkäpp, gick fram till Anna, Som måfte genost med räcken stanna, Oh röt åt henne att genast gå på dörrn, ty stryk skulle hon eljest få. Sin koja wille han hafwa ensam; Den ej för trollpackan war gemensam; Samt mycket annat af samma flag, Som ej fan tecknas med pennans drag. Från stolen reste fig hastigt Unna, Med wredens åskmoln uppå fin panna, Och snabbt som pilen på stormig wind En örfil brann uppå gubbens kind. Men nu det gåller att flykten taga, Ej må man dermed på tiden draga. Och efter nämnde attact-förföt Flyr hustrun ut i sitt tila kök. För kammardörren ett skäp hon skjuter; Men gubben rasar; han swär och tjuter, Och wida wärre än ryssen förr, Han flår och larmar på denna dörr. Och bur han bryter od) Hur han bänder, Den gifwer wika för gubbens händer, Se — skåpet swigtar .... porslin och glas På golfwet ligger i tusen kras. Så woro uppträden många .... många, Wår Annas dagar de blefwo långa. Hur gret hon ide och wille då Till jungfruständet tillbakagä! Men dessa dagar ej återvände. Ty giftas stod der med sitt elände, Och oftast gaf hon den tanken rum: Hwad jag war giftsjuk! — hwad jag war dum! AA mm————— ————— — —— — — — —— —7 AA