Fragmenter ur Carl Johan och Swenskarne. (Romantisk skildring af förf. till Morianen.) II. Ånnu utbedja wi of läsarens uppmärksamhet för en tafla af dessa omogna folkrörelser (skänska bondupploppet 1811). Den borde blifwa wärderik, om wi förmådde tects na efter naturen hufwudföremålet på den samma. Wi mena icke det yttre af ett långt benrangel under ett hufs wud, der ingenting annat framstod, än en ofantlig ros mersk näsa, fom tycktes sammanwuxen med en lifa utftås ende spetsig haka, utgörande gemensamt förskansning åt en mun, som de skylde och förwarade, äfwen mot faran att hemsökas af en rännil spansk snus, tymilfen nu i ftål: let ur näsborrarna omedelbart föfte sitt utlopp öfwer hafs spetsen. Ansigtets likfärg bidrog ej heder att försköna denna skepnad; ehuru det redliga, allwarliga, man funs de nästan säga: majestätiska uttrycket i de ljusblå ågos nens öppna blick ingaf förtroende och manade til afts ning. Nej, det war det inre wärdet af skänska jords brukets och fina undersätares fader: Kammarherren, bas ron Rutger Macklean, hwilken war den förfte, fom i Skäne afskaffade de för allmogen tryckande oh förnes drande hofwerierna, fom beredde denne upplyfte fofters