blick och utbrast: Hwad, Herre! nt är kronans tjenst och tillstyrker att kranka lagarne? Få wi bewiset med godo, förbannade tjufgubbel brusade det ur folkhopen. Mina wänner — yttrade Macklean med lugn wärs dighet — ett fådant bewis fan hwarken jag gifwa eller J begagna. Det wore ett bedrägeri emot er sjelfwe, om jag meddelade det. Huundratals käppar lyftades i detta ögonblick, och baron Macklean motsåg sin undergång, utan att med en enda åtbörd förråda någon ångslan, eller med ett enda förödmjukande ord tigga om sitt lif. En af bönderna sprang emellan Macklean och de lyftade käpparne och sträckte sin egen i höjden för att afböja slagen. Hållen upp, bröder! — ropade husmans nen — den här har ändå alldrig misshandlat sitt folf, utan til och med alltid stått på bondens båfta. Och käpparne sönko i en handwänning mot golfwet. sefter han säger, att bewiset i alla fall ide tjenar till någonting — anmärkte nägon — så må han slippa att skrifwa det. — GY hit nycklarne till wisthus och källare! — pockade nu en halfrusig bonde — wi wilja smörja of! Wisthuset skall jag låta öppna åt er, om I ären hungrige — gaf Macklean til swar — men kallaren hafwen J intet att beställa. SFHyören J, huru den förbannade tjufgubben huttlar of I — röt en ilsken stämma. — Och käpparne kommo i rörelse på nytt. Will han ta fram kallarnycklarne med godo? ... Här Od, Macklean, fom uttalade ett bestämdt nej, has de i nästa ögonblick warit förlorad, om ide just nu trens ne af hans egna underhafwande kommit inspringande i rummet, oc) enstämmigt förklarat, att hela Swaneholms gods skulle bewäpna fig och hämnas, om man rörde ett enda hår på deras gode husbondes deras fars hufwud. Nå, få låtom den gamle tjurskallen wara! — ros pades ur högen — efter det hörs, att han brukar stå på allmogens båfta. Den halfrusiga skaran swärmade i mild oordning sina färde. Under wägen, der de träffade Mackleans tjenstfolk, wille de på dessa försöka siu siyrka, och hade redan fattat tag i Jacob, då någon anmärkte, att Gubben dock behöfde fin betjent, hwarwid han genast lössläpptes. Baron Macklean fatt emedlertid qwar wid ffrifbors det och återtog granskningen af räkenskaperna; men då han märkte, att bönderna lemnat dörrarne öppna i alla rum de genomgått, ringde han på fin betjent och yttrade till denne, med oförminskad sinnesköld: fång igen efter de bestarne, Jacobl Ty Mot bans bröst hwälf härar, werldar hwälf: Hwad har Cato (Macklean) emot dem? — fig sjelf! x) Stormen hade lagt fig, jäsningen war kufwad, fas ran förbi; men sista uppträdena af sorgespelet återfos