ET ST Mordmafdinen. (Fortf.) Ett flyktigt moln hade gått fram fin sakta bana. Månen upplyfte och ipridde sitt sten öfwer min med fpars lakan försedda säng. Längsamt såg jag nu dess tak sänka sig längs de fyra sängstolparne — en sallsam och oförs klarlig men fasawäckande syn. Djupare och djupare fänts te det fig — redan war det kommit få långt, att det funde nå den sofwande, då på en gång en haftig tryce ning följde, och det pressade hårdt emot sangens kuddar. En feberfrossa ffafade mig få i detta ögonblick, att jag knappt förmådde narmare undersöka denna syn. Dock nödwändigheten segrade. Min dörr mar tillätt. Jag smög sakta narmare intill sängen. Dess himmel, en för menniskohänder icke lyftbar blytacka, nedantill försedd med en dunkndde, hade med hela sin tyngd, genom ett wid fammarens tak anbragdt maschineri sankt sig på sängens nederlag. Den deruti sofwande måste nödwändigt amäfs was. Till och med förtwiflans krafter word för swaga att lyfta denna massa. Äfwen mig hade den blifwit bes stämd. Kall rysning genomilade mig. Blott den allrås