och frid. Hör mig i Haus pamn, som led uppå korset till wära synders forsonande. — Fäången swarade icke. — Han sofwer Aunu — återtog den gamle Gustavi — eller ar han kanhända få swart sjuk, att han icke förmår tala. Undersök honom, herr Doktor. — Dof: torn nedböjde fig nägra ögonblick öfwer fången, betraftas de honom noga, uppreste fig långsamt och fade med en dyster ton: der år förbi — han har lidit ut.— Och sä war det. Wilhelm Eckners olyckliga lefnadsbana has de natt sitt slut. — Pastorn knäbojde på det hårda, fys liga stengolfwet och bad en innerlig bön för den hädans gångne drottslingens sjal. Dagen efter denna handelse befinna wi Å mid ffepyås bron, en trappa upp i ett wackert bus. Der sitter i ett med utsöft jmak och prakt mobleradt rum, i en maklig ländstol och nedsjunken emellan de mjuka fuddarne, lufts ställets rike egare Grosshandlaren Baumer, en femti års man. Pans lafare står framfor honom. Baumer: Jag mår mycket sämre i dag. Jag har aldrig funnit mig ä kraftlos, och har i bröstet känner jag någonting, Jom jag icke wet hwad det är. Detta ons da har jag kannt allisedan det forskrackliga uppträdet, efter hwilket jag ej funde qwarbo på Djurgården. Lafaren: Ja, det måste i sanning hafwa warit ett förskrackligt uppträde Baumer: Foreslall er herr Doktor! Den skurken inkom på aftonen helt anständigt och bad om en allmosa. Han undfagnades och begäfwades; och emedan wädret war fult, bifoll jag hans begäran art få qwardröja öfs wer natten. Midt ri natten inträder han i min fängfantz mare och will bestjala mig. Jag sätter mig fill motwårn. Han framdrager en knif och will stöta den i mig. Jag undwifer stöten är hjertat, men får deremot ett temmes ligen Djupt för i skuldran. Husfolket tillskyndar wid mis na rop. Man bemaktigar sig tjufwen och binder honom. Straxt på morgonen afföres han till haktet. Ja, herr Doftor, en sådan natt har jag aldrig förr upplefwat, och aldrig fan jag gtemma det ögonblick, då mördaren stod ofwer mig med den blottade fnifwen i fin hand. Lakaren: Tank ej mera derpå, herr Grofhandkas re. Det endast oroar er. Ni maste hålla er lugn. Kane ske nt behagar, att jag stall lära hitfalla någon af er familj? Baumer: Familj! Jag bar ingen familj och har aldrig harr någon. Ni wet, herr Doktor, att ens hustru ech barn aro ens arfwingar. De langta efter ens död. Derfor har jag aldrig gift mig. Läkaren: Men der wackra frunttmmerssportrvättet, som hanger der på waggen 2 Jag trodde det förestalla er hustru, i hennes yngre år. Baumer: Portrattet! Porträttet! Asynen deraf gör mig fortwiflad, och likwål betraktar jag det få ofta. Ack, herr Doftor, det förcställer ect fruntimmer, wid hwars hågkomst den grufligaste ånger söndersliter mitt hjerta. Hor, herr Doktor, bör! Detta fruntimmer war den ffös