fal, fom föga behöfwer omtalas, och fom på de flesta ore fer wore werlstallbar utan få fora uppoffringar. Låt de wäghåfningaskyldige uppfylla denna skyldighet tillbörligt, låt den, i stallet för fyllning ur landswägsgroparna, pås föra lera på landswägarna och sand på lerwägarna, och ej blott lägga tums, utan fåt dem till en början lägga awarters tjockt, få skulle wagarna snart förbättras. Wi hafwa hört någon resande påstå, att det på wägarna cz mellan Stralsand och Wien icke tillsammantagit finnes så mycken sten som mellan Hör och Sösdala i Skåne, och i allmmänhet bar man orsak att i de flesta trakter, der sten finnes, klaga öfwer allt för steniga wägar, härrör rande deraf att de wäglagningsskyldige antingen helt simpelt päföra sten med flit, eller också ej bortplocka sten från wägen. Med ett ord, wägarnasi Skåne kunde med obetydlig möda mycket förbättras, och wi tillskrifwa icke detta Landshöfdingeembetets försummelse, utan felet ligs ger deri att pelisens få wal som många andra tjenstemän i Swerige äro af staten få illa lönta, att de omöjligt funna hålla folket till fina skyldigheter, emedan deras eris stens alltför mycket beror på folkets bewägenhet. fran Carl llines tid och en tid bortåt woro ej blott wägarna i Swerige utan äfven beqwämligheten för re sande bättre än på de flesta andra stallen i Europa, hwarföre också alla utlänningar i detta afseende bepris fade norden. Men fom det mefta fedan den tiden hos oss antingen blifwit stationärt eller retrogattot, få har man nu alla andra länder både bättre wagar och Mera beawämlighet för de resande ån hos of, hwarest inga postwagnar finnas, hwari man för godt pris färdas fort och åker bra, od) inga jernbanor, hwarpå man med pilens snabbhet ilar från den ena trakten till den andra. Tmwärts om färdas man hos oss i de uslaste kärror och barackor man fan tänka fig, och maken till de s. k. rapphönvre na finnes wäl ej annorstädes i werlden. Det är en werklig skandal för wåra sfjutsinrattningar att ej förse fig med bättre åkdon, och det änuu mera i de städer der skjutslegan är öfwer höfwa och rimlighet uppdrifwen. Att fordra det bättre folf, och annat fardas ej genom stjuts, skall i de uslaste wägar skjutsas på de mest vs byggliga äkdon, det är werkligen något fom föga hedrar hwarken nationen eller enskilta samhallen, och aldraminst nägot, hwaröfwer swenska nationalstoltheten kan bravera.