dietel b 1711114014 JEPP MD då skall ur sömnen han så glad uppvakna; då skall det bittre bli, E-n. 4 ; NUvarsschanda. Minnen i Skåne från Danska Krigen. Under slaget wid Helsingborg gick en gubbe wid Filborua ut bland buskarne och roökte fin pipa, då i dets samma en dansk häst med full mundering och af hwilken ryttaren blifwit undanskjuten kom i sträckande fart, men stadnade händelsewis i samma busktrakt nåra mid gnbe ben och började titta fig efter bete. Gubden fom tyckte det kunde wara en bra acqnisition, lockade fatt hästen och kom ändtligen medelst stigbygglarnas tillhjelp i sadeln, då i detsamma en skarp signal hördes från lägret. Når sten, som lärt att lyda ända till det yttersta, fattades wid sigualen genast af en krigisk anda och i haft bar det ar med gubben i fuilt galopp til dess han slutligen ryck:e in i sitt led bland danskarne. Här satt således den wens ske gubben med pipan i munnen och under den allmän na willerwallan bland danskarna blef han vbemöärfty sedan ban slyllrat gewär och gjort några martialiska swängningar med pipan lyckades det honom slutligen att bemaktiga sig sitt byte och rymma undan slagfältet, vis dande hem till sitt. — Under Carl d. 12:tes wistande i Bender härjade danskarna, som bekant är, ofta på swenska kusten. Wid jamma tid landftego nägra danskar söder om Malmö wid Hyllie ängar, hwarest de tjudrade fina hästar medan åts skilliga af dem gingo upp i byn för att recognoskera om der fanns manfolk hemma eller ej. OClyckligtwis mar det så att allt anwändbart mankön derstades hade undergått konskription och endast barn och gubbar woro qwar. Wid danskarnas inträde i första bondstuga hände det fig tif wäl, att der låg en gubbe, fom begagnade kryckor, i en sang, och då han såg det war danskar, reste han fig har stigt, fattade kryckorna och ernade måhända göra ett swenskt motstand, kallande derjemte på en stojande barnhop i ett annat rum. Men danskarna, som den tiden fruktade mycket Garl d. 12:tes bussar, blefwo i hast förskrackta, och som de i samma förskrackelse ej tyckte annat än att kryckorna woro karbiner och att der låg en hel förftärt ning i bafhåll till hjelp, så togo de till bens och galops perade allt hwad sträckas kunde till fina hastar, kastade sig på desamma och ilade bort. Men anföraren sielf blef Jå bange att han glömde i hast upprycka pålen till tjudret, utan då han satte hasten i sporrstreck, hände fig att densamma flög upp med haft och gaf ryttaren en erbarmlig puff i nacken. Hjelten, fom trodde fig träffad af en fiendtlig fula, ropade till de flyende kamraterna: Broder, hils min Kone og mine Börn, for Fannen gal blev ikke jeg ffudt. D 2 23 D