ANA 1 te C AA BJJ VA LI LJ ART NM ÅA 2— vid Wexjö Gymnasii tvåhundraåriga jubelfest, den 12 Juni 18143. Men stunden är förbi. Jag måste sluta. Hocm äcet, kanhända är det sista gången Jag talar till Er ifrån detta ställe; Ty uti Herrans hand står lif och död, Och Döden, grafoens bleka Eforus, Har skickat sina förbud till mitt hjerta. Flärdt ur ändå att skiljas ifrån Solen, Den ende Skuld, som lefeer i vår Nord. Väl skiner hon ej öfeer drufcokullar, Och ingen klassisk silfaerbålja rullar Utöfcer stenig och för torkad jord, Men sagans land är här, det minnesrika, Romantiskt underbart och skönt tillika, Fäl ej som Norden högt, som Södern skönt, Jlen trefligt likafullt och sommargrönt: Och när till slut den långa ointren töar, Och bäckarna med blått och vattradt band OCIihujunda gladt de små, de näpna land Med björkekullar kring de klara sjöur, Som sqcalpa ciänligt omkring lusen Öar, Och der Savct Sigfrid håller englacakt Med tre Marlyrer ofeer Värends trakt, Och stora minnen, diktade kanhända Men likväl sköna, trängas omkring Blinda — — Ack, kärt är lifeet för hear liflig själ Och härdt från det och dikten ta furectill Hoad ej kan ändras bär med tåligt sinne! Och hearför klugu! Vindarna förströ j All fegsint klagan. Den, som föds, skall dö, Och lycklig den, som lemnar qvar ett minne Om icke af det stora, som han gjort Dock af det ädla, som han sökt och velat. . Olika delar himlen sina gåfvor, Och ingen svarar för hvad han ej undfått. I höghvålfd domsal, uti himmelsblå, Som hänger öfver stjernorna deropmne, Der frågas icke, hvad du gjort och utfört, Fj om du målet nått. men om du sökt det Med redligt mod, med oförtröttad håg; Ty cår är oljan, allt det andra lyckans. Och derför frukta vi ej heller för De stora döde, mer begåfeade Af landets söner, som gått före oss. De äro cåra anor. Cifren akt, Hvad anspi åk födas utaf fädrens ära! Förmå oi icke till att likna dent, Och sjunka våra nan n i glömskan neder, Som lärlingarnas — head betyder det? — Tunnt plägar hvarje säde gro i Norden Och upp går ej haurt frö, som myllas ner; Men skall du derför icke så i jor den? Glöm ej, att det är Gud, som växten ger! DU, som sändt till jorden himlaljuset, Du, hvars thron upnåfrer stjernor står! Häll Din hand ulUsoer läroliitset, Lyft heart sinne inom det ur gruset, Låt fädrens fordna kraft, som deras tra, bli vår Stig neder som en Vår i våra dalar Och lossa åter hcearje tungas band, Alt enfald tänker och den dumbe talar Och vettets örnar, sångens näktergalar Mot solen stiga opp, som förr, från Nordens land!