Till en älskad Son på dess Bröllopsdag den 16 April 1843. Det var en tid, som våren snart förfluten, (hur IJUT, hur säll den var, ei minnas nog) då Du låg ännu i Din linda sluten och med en barnslig oskuld mot oss log; då var vår famn den ljufvaste Du kände och et Din kärleks enda föremål, som blomman vänder sig mot sorn, Du vände mot oss Ditt öga från allt jordiskt prål. En annan tid är kommen — de försvunnit, som ljufva drömmar, dessa glada är, nu är Du man — och, hvad Du sökt, Du funnit — en bättre famn att hocla il, än vår: En makas famn — ack, bjuder icke Skriften, att Hon bör älskas mer än Far och Mor — J skolen vara ett i alla skiften, så lyder trohets-eden, som Du svor.