411 FEL 77447cL(4 24242r 2— — 2 Jan Kobergs lada i grund nedbrunnit. Hur intressant är vär tidning ibland! Gud signe värt kära fädernestand! Här sitter jag än med vår tidning i hand. Gud signe vårt kära fådernesland! Jag sätter glasögon uppå min näsa, Ty mycket är här ännu att läsa. ChHn dräng har kört ned med släda och ök. En fru önskar hyra två rum med kök, Vid tulln bor en jungfru, som lagar vantar. På torget är tappad en pung med slantar, Om söndag blifver här assemble. Herr Knip har fått in nytt lager af the. Mats Mjölnare dog förliden vecka, Borgmästarens bakugn har fatt en sprecka. Hur intressant är vär tidning ibland! Gud signe vårt kära fädernesland! Men kränglikt är det ändå ibland, Gud hjelpe värt arma fädernesland! Det vet ju ingen hur han vill ha det, An strider Biet med Aftonbladet, in träter Freja med båda två, Jag undrar hur det till slut skall gå. D Värt blad har mycket att resonnera Om Slockholmspressen och dylikt mera. Jag bryr mig icke om sådant snack, Jag är ej stockholmsbo, Gudi tack! Nu saall jag se om vär småbarnsskola Har vidgat ut sig i socknen Sola, Allt heilar dock under Herrans hand, Som skyddar vårt kära fudernesland. VVilhelmina. (Sk, P) Slädfarten. Glädtigt klockorna hörs klinga, Gumman nyser och djupt niger, muntert trafwarn framåt far, ty i alla fönster stä kastar yster mången flinga herrar, fruar, jungfrur, pigor, i fin pelsbeklädda dar, fom nu fått att gapa på. hwilken öfwer drifwan flyger Och nu kommer mången piga med twå lyckliga i dag. frågande om frun fått flag, Der få mången suck fig smyger, om ej nådig frun will stiga känns ock manget hjertats slag. in uppa en kopp i dag; Glad är färden; läppar friska men hon niger, tackar, hälsar under silkeslöjan der star i släden med ett hopp, om en ewig trohet hwiska, — der hon ater sig bepelsar, ewigt här ej något ar. och nu går det i galopp — difwet är en dröm, och drömmen raskt till hemmet. Hin må fora och ett lif, fom hastar bort. när ej kusten styra fan. Njuten, lycklige, och glömmen skriker hon uti hans öra, ej att sällheten är kort. llack! du är ett fär, min man; Hör, nu åter bjellror skramla, i den största rännestenen längsamt fram en skrinda far stjelpte du oss bada twå, med twå wördnadswärda gamla, och på hufwut, ej på benen Det är kära mor och far. måste der jag arma få. (Summan ler utt fapujen, Glädtigt klockorna hörs flinga minnes fina ungdomsår, himmelska ackorder nu; Gubben, dyster och förfrusen, trafwarn står med skumtäckt bringa, rapp om rapp på gangarn slär. harmsen detta jer wär fru. Han är ledsen utaf färben, Dottrens kusk, si olit hennes,