lilanet IITODOJa4åS Pall 10101017 MP 19 För dig förflöt ju Saphos Hf i smärta: För dig hon lyrans gyllne strängar slog; Men obevehligt blef ditt härda kjerta; Du endast henne särade — och log. Hon led Tartarens qval. förgäfves hon sig kastar Ner till din fot och om förskoning ber; Du vill ej höra henne, och hon hastar Ait störta sig från klippans branter ner, Befriad från ditt grymma tyranni, Den sorg du skänker, dina lömska ona; or, Färklarad. hämnad, enelaren och fri Hon landade ibland de sällas skaror. Ja — hon blef hämnad; ty i seklers längd Ditt lof du sedan icke mer fick höra: Din dyrkan föll, ditt tempels dörr var stängd: Du mäste nu din bot och bättring göra. Och nu du flydde ifrån land till land, Förskjuten utaf vildars raa skara; Besrät din darskap på en enslig strand, Och lofrade att trolös mer ej vara. Då Troubadouren kom, hans harpas milda toner, De ömma sangerna, som från hans läppar va, Den känsla, som de andas, den sällhet som de spå, Det är en skänk af dig ifran de högre zoner. Och ifrån borg till borg din dyrkan nu han bjuder; Af sängen tjusade pa sina sköldar slå Nu Riddarne: det lof du återvinner då, Som efter Saphos död -å mera för dig ljuder. Det återskallar nu i slottens gyllne salar, Och ingen mera fins, som icke oflral har Uppå ditt allare; sin hyllning ock hembar Dig bygdens enkla folk i sina stilla dalar. Med troubadouren sönk i glömskans mörka nalt Din fackla åter, då han var bortgangen, Till dess du åt Petrarca gaf dig sangen, Och herrskande uppa din thron han satt. Hans tjusande sonnester voro nu ditt hopp, Till dem du lyssnat har väl tusen ganger; Din laga glödde i hans ljufva sänger: Ty det var du, som styrde tankans lopp. Men flygtig, som du är, du tröttnar dock till shit, Att skaldens rosenbojor längre bära; Du äfven ville throninhraktarn lära, Att kärleksslamman kunde skickas ut. Men Lasntras ömme skald han evigt trogen var, Han stridde för sitt vunna välde gerna: tan stred med mod: ty till hans sköna tärna Hans sista sang den sista sucken bar. Pu bittert ängra fick din hårdhet met din vän: Ty sedan glömd du irrade kring landen, Och ingen räckte till försoning handen at dig. Petrarca hämnar sig igen. on flykting nu du var, ditt välde var förbi. Du icke mera några segrar skördat ; Och ingen sen din gudalära vördat: Es hd cr an nin yooRnsis.