Jnländskt Mytt. Stockholm d.7 Dec. Kongl. Maj:t r medelst öppen fullmakt af den 23 sistl. ov. i nåder utnämt och befodrat: wid orra Skånska Jnfanteri Regementet; Al Löjtnant, Underlöjtnanten Chr. Wilh. orn. (S. T.) — J Lördags afton kl. mellan 6 och MH föll en of Hallrättens faitighusgum: Thor, bärande en kappa och ett knyte, i ön från quaien mellan der bröstwärnet rar och Logårdstrappan. En efter benpromenerande herre hade warnat ben: Me, att icke gå alltför nåra sjön; men sst i det samma föll gumman i; herrn, m warnat henne, sprang då till, foftas af sig pels och hatt, och störtade i, ck tag i gumman, satte henne upp på sten och höll henne så fast, stående sjelf wattnet. Der hade han kunnat få få åde långe och wäl, förgäfwes ropande ter båt och hjelp; folk fanns nog, fom sod och gapade och ropade med, men ins n, fom kunde tänka få mycket fom att ringa och skaffa bär, till def ändtligen t fruntimmer, med piga och tanterna, m till stället och genast affårdade flic: n till den nära liggande roddartrappan, r bon fann twå karlar, fom snart faf: de sig båt och förde det wåta bherrffa: et i land. Herrn i frack och fint klådd, led mustascher och ett manligt wackert nsigte, betalte ur sin wåta plånbok rod: arne, bad gumman en annan gång se g bättre före, och med en blick, full af dlåtenhet, förswann han, efter att haf: pha beswarat det ömsinta fruntimrets med yntetnan ifriga förfrågan, om den gode Rerrns namn, med det korta, men allt 22 se Vän fen då 22? Zz B.)