Helsingborgs-Posten – 17 juli 1841, sida 2

Med samma barndomslust2 Och samma skog af grön oliv Kring bägges wagga flod:s:r Den lille tog den sto res lif J arf, med eldigt blod. Hans arm War mer ej späd, ej Mm Han sjelf ej mer ett barn, Rår på en klipspets få han fatt Och tänkte på Bearn. Att kämpa i de tappras led, Han swor fom yngling fen: Det war en dyr, en helig eds Och himlen hörde den. Så drog han ur från hemmets fira Som örn på luftig färd: Hans lösen: frihet, fosterland; Hans skatt: ett hopp, ett swärd! Han störtar sig i krigets larm, Der faran winkar wild; — Men ryktet teg uppå sin arm Hans bragder och hans bild. 2— we — D e Od) hjeltesåra swärdet wann, Beundran snillets blick, 3 Och land och hjertan om hwarann Han tog, han wann, han fick. Och namnet wärte och blef stort, Det öfwer bråddjup sprang: Hwarhelst i werlden det blef spordt, Det som en seger klang. Och det fick wingar på en gång Och flög kring land och stad, Och tog sin plats i skaldens sång Och häfdatecknarus blad. Cist till ett ädelt folk längst opp) Det kom bland Nordens berg, Som hade graflagt nyss sitt hopp, War kläddt i sorgens farg. nKom hit, blif wår! Du år of wi — SÅ hörs der folket de — Gi ess ditt hjerta oc ditt swärd, dig en krona ge.