Då löstes hat, då smälte köld, ans själ war full af sol: ill bröder knötos kring hans sköld wå barn af samma pol: Och bägges kärlak blef hans lön; å fanns en känsla blott, ott en i fiskarns torp wid sjön, mi den rifes flott. Kjelf, mätt på blodigt stridsberöm, in sadde fridens wål, ) Henriks bild, hang barndomsdrön od åter för hans själ. Ht åt allt fin blick, fitt hångn han gaf, far för hög och låg: n Öfterfid rtill eÅesierhaf ar fölen nyledo wag; ch brända ståder stego opp nytt ur askans glöd, odlarns sista, frusna hopp åter blomma bjöd. ö å satt han, frejdad långa år; — sjunker solen ner, gamle fungens gråa här glesna mer och mer. ans wänner — glesna de ocksä? om ett prat gick ut. rätta, många eller få, stå dock qwar till slut. u land, som honom walde fritt, än din kung förstå! dig han tänkt, för dig han stridt, dig han dör också. t honom ej, wid årens qwäll, saknadsblick se bort annat haf, till annat fjell, t mera skönt än wärt! r det en frona blott du bjöd? det ej kärlek, tro, elig ålders ro? har hans äras wågskål än srätta guldwigt fått; tidens dom — Na han KR AN