Hult, JIt ctersbre, att Landets upplyste och erfarnaste män äro uteslutne der Just de Embetsmän, som mella ködagarna, jag will icke säga, styra Ni men likwål leda Statsmachinen, at ide stadnar, äro de samme, fom un Rifsdagarna ide hafwa den ringast n. Det år måhånda denna anomali wållat, att, då de skola werkställa yra Riksståndens beslut, göra de frun: en irroni deraf. Denna irroni skulle på allt möjligt sätt undwikit, derest deltagit i Rifsdagens förhandlingar. skulle wäl ock förekommit åtskilliga bes som oerfarenheten och menlösheten, ide äfwen det antinationella fFrå-inet genomdrifwit. Detta fan man a: Wiskt sluta fig till; men den praktiska renheten underwisar oss derjemte om Bi Norrige deltagande i Storthingets der har medfört nyttiga Resultater. beslutes icke wid det ena Storrhin: Mörwad man måfte ändra mid ett på ; de, emedan tillämpningen bewittnaärfarenhetens misstag; utan Stortbins I gwerksamhet år i jemt od) fyftemar ramskridande, och samhället går fram: cke så i Swerige, utan att jag der-Å hyllar deras mening, fom klaga df-1: den Babyloniska förbistringen wid måködagar, och att det ej will sig wäl 1 Byggmästarne förskingras, emedan Hyra tala hwar sitt tungomål, och ne icke will förftå den andre. Hwad å stånden skulle påsta wara Rikets I och folkets mål, torde de twå anena blifwa Rikets, ja både Kyrkans Ytatens fall, od) hela Landets olycs llltså en splittring mellan fkrafter, k en samhällig kraft år enda will: för ett stort och wälgörande refuli man frall föregifwa, att Prefterör utgöra ett Riksstånd, emedan ns sak skulle åsidosättas, om icke 4 åndet wid Riksdagarna tog den i . Men det är icke Kyrkans, utan Us angelägenheter, fom böra före:l6 in wid en Riksdaa, och Fule :e, NÅ