(Jnsändt.) En lustig, men sannfärdig Historia, som liknelsewis upplyser, huru de fyra Stånden af en illa beräknad afwundsjuka skadat hwarandra. (Forts. fr. f. N:r) En wäldig strid uppkom, wäl icke som då Leonidas stridde med trehunrde man mor mer än trehundra tusen, eller som när K. Carl slogs en mot tio; men dock i samma proportion som när Napoleon slogs mot en koalition af tre armåer; och märkligt nog; striden git för fig på samma tid, fom når Napoleon aldra meft förwånade werlden; kortligen: Lämtittaren höll få kraftigt i lämmen, sparkade bat: ut, och slog omkring sig med ena armen så wäldigt, att en af de kämpande ram: lade ut om lämmen pladask ner på mar: ken. Striden hade förut gått för sig i all tysthet; men deu fallne wille låta weta, att han icke war död, han skrek wäl ide fom Dansken; jeg är död, emedan han då kunnat få samma swar: år du död; så skynda dig upp, och låt dig begrafwa; men wid känslan af den dju: pa smärtan war den serenad ban söng tått under den skönas fenster, af få dm lig ton, att flickan lopp ut i förffråetel: sen, och) tillkännagaf, att någon olycka war å färde. Alla kommo i rörelse, den fallne bekände hwad som händt, och de på höskullen gömde kämparne, maste trå: da fram, fom wåälnader ur en ättchög, når beswärjelsen uttalades, och Tirfing skrålade: då måste det gälla, om ide blod, åtminstone blodstrimmor. Ty Fa: dren, Prost i Skåne, war alldeles såsom skalden antyder, då ban sjunger: Wallhalls gamla Gudar drogo Wäl ur Templen, men likwäl Älskande sin Nord de togo Åists i mången Nordisk själ. J hwart fromt och ädelt sinne, Der guldlockig Baldur bor; Men der mod och kraft är inne, Hör! der dundrar Asathor,