Helsingborgs-Posten – 20 januari 1838, sida 2

sadant och knappt bade den friska mork! gonwinden samt waktropet förkunnat den morgonens inbrytande, förrän de begg störtade ned af kojen och gjorde sig får dige att mörda varandra med all delh wärdighet, som anstar folk af ära. Den ene af dessa tiå war ingen an nan, än Skeppskapitenen, full af kraf och lif, ett sadant lif nämligen, förwärf wadt pa hafwet, fom gifwer at Sjöman nens passioner ett få encrgiskt uttrycks Man kunde fe på denne mans ögonkasts att bang fiende war död i samma frunik om han blefwe kasiad till jorden. J df rige låg leendet ännu på bang läppar hans blick förbisag ide den minsta om ständighat på steppet, han gick som mar ligt bert och fog på kompassen, rådplå gude med Styrmannen och utdelte ordet det fanns icke en matros, som ej mäst vassera revue, icke ett segel, fom ban tf åt ordna, det war samme nitiske oriftige, befallande, omtänksamme ma som wanligt, och likwäl inom en timma forlopp skulle han liksom draga lott o lifwet eller dödden. Hans antagonist wa icke Sjöman, såsom han, hela hang dräg tillfännagaf i honom en ung Engelsma eller Parisare, fom mera War wan wi wåra hwardagsfester, ån wid det imp santa skådespelet af ett skepp, gungand på hafwet. Denne unge man hade, sanningen a säga, ett bekymmerfullt utseende, me som egentligen icke war annat än ledt nad; melankolisk sittande på däcket, b traktade han ännu en gång med cn blic fom möjligtwis kunde blifwa den fill denna dimmiga af moln genomskurna hin mel, dessa it grönt och hwitt skiftan wågor, ur hwilka foten syntes uppstigq denna tysta werksamhet och rörelse bla en armee af matroser, fom innesluti inom ett skepps plankor, ide hafwa nå gon annan instinkt, ån att åtlyda en er da mans ord. Då kapitenen hade gifwit alla fina of dres, aick han fram på däcket, för a