med. det båsta bon förstar. En lugn hafsyta bade just stadnat skeppets fort, den uppgående solens för: sta siralar ticktes hafwa fängslat alla windar, seglet bade stutar sig till och wecklat sig om matten, sasom en og: Iklädning wecklar sig om en ung flickas täcka former; allt munskapet bade fom: mit för att åskada den blodiga leken, man sag på dådet de åldtte matroserna, hafwets sanna barn, aktningswärda både för deras ålder ech deras resor till af: lägsna länder, bakom dem stodo Kadet: terna med defsa wekare lemmar, dem ar: betet ännu icke härdat ech med dessa bleka ansigten, upplysta af twenne far: ta eldiga ågon. Officersstaben war ra Kapitenens sida, såsom wittnen wid ett så högtidligt tillfälle, och om man sett någor uppåt, skulle man högt upp i masterna och tågwerket blifwit warse kajutpojkarna, hwilka med kroppen i en lutande frållning och färdige att störta ned i afgrun: den, med häpenhet betraktade den första duell, de hört omtalas. Den unge mannen hade ingen på sin sida; icke en önskan hördes för honom, icke ett hjerta klappade till fördel för ho: nom, och det war icke ett ögonblicks ovif: wel om, hwad som skulle hända honom, få öfwertygad War man om bord, arr det war en dårskap att wilja duellera på ett krigsskepp med Kapitenen, när man icke en gång sjelf war sjöman. Ocksa märkte han ganska wäl, då wår: jorna blifwit dragna, att han icke war på fasta landet; skeppets wacklande kom bang hand att darra, och han hade wa: rit förlorad, om icke Kapitenen, då han förnam detta , bade kastat sin wärja i hafwet ach begärt fina pistoler. Sedan man afgjort, hwilken som skulle skjuta först, hördes ett swagt skott, och — Ka: pitenen föll. Hans mördare — hwad blef det af honom? — Ja, när man befinner sig i den leende, skuggrika Boulogneskogen, är det något helt annat. När din fiende