Helsingborgs-Posten – 16 januari 1838, sida 2

7 SR erfUTCLL( 1vorec Jstutao, ja deremot gick så likgiltigt dit och uta många betraktelser, ty jag wille, på mi heder, ide döda Bernhard, nej, det will jag icke. Wära Seeundanter, goda menniskok och män med hjerta, följde efter oss p något afstand, och talte ganska sakta me bwarandra. De woro mycket ledsne, t de älskade of bada, och tankte med fafa på det olyckliga ögonblick, då en af o skulle ligga på jorden med en kula i lit wet, och derjemte tänkte de uppå, hwal iag otacksamme, hwad wi begge otack samme icke påtänkt, wåra gamla Föräli drar och wara höstaftnar, som nu wori för handen, samt Augustines och Elisat djupa sorg och bedröfwelse. M:d ett ord wi fortsatte wår wäg, hwilken sannerli gen war lång. Jag bar aktid förundral mig öfwer dem, fom åka ut för at duellera, den minfta stöt i wagnen med för en rysning i själen, hela deras mo drager fig tillbaka, samlar fig i en punkt och faller som bly på deras hjertan. Deremot att göra resan till fots i eti sådant ärende, sätter blodet i cirkulation man wänjer fig wid omgifningarna, mar säger fig sjelf, hwad man ännu har ati säga sig: det är en lustresa wid bräd. den af ett wattenfall, den man wäl hop pas att kunna fullborda utan någon olycklig händelse. Då wi anländtj till Boulogneskogen wid Maillot-porten, gjorde mi mine af att skiljas är; nu skulle wi gå bort och upp söka ett passande ställe, yttrade Kapiten Reynaud. Åh ja! ett wackert ställe! jade Berne hard. Wi fördjupade oss nu i de krokiga ale leerna, under det skogen från alla håll korsades af Engelska hästar, af Calescher uppfyllda af damer, små, lätta och bee bagliga Giggar och allahanda elipager. Jag hade kommit till yttersta ändam af den allee, som är midt emot Muette: och tänkte icke mera på, hwarföre jag War kommen i ikogen, MÅ ah enamneL.