Helsingborgs-Posten – 2 januari 1838, sida 2

gifwen af familj od) nägra deltagande werkliga wänner, hwilka, emedan ite eri ketten ditkallat dem, insago och förstodo, bhwad Wallendorf förlorat. Huru gern onskade de ide arr funna meddela honon trött; men det sanna deltagandet år stumt lika fom den sanna sor en. Langsamt förs swann tiden, intill dess aftonskymningen begvntelutbreda fig, då hastigt dörren Öppe nas och en skepelse, kläd i likdrägt, fras kande af földd, med möda släpar sig in. Skymningen tillåt ej att i ögonblicket is genkänna anletsdragen; men skepnaden winfar, närmar sig till Wallendorf, och dignar ändtligen ned för hans fötter. Gud, min KHeloifes utropar ban och sjunker till hennes bröst, Man refer dem upp och bringar den nyligen begrafda till sans. Wallendorf, fom icke wiker från bennes sida, saknar emellertid snart det) diamantkors, han hade öfwerlemnat åt den ålstado i eft lyckligt ögonblick, och som han åter sjelf bundit om den dödas hals. Detta Fors hade Inu skänkt honom hang älskade Heloise åter: Det war allmänt bekaut i staden, att Baronessan skulle hafwa det kostbara jmyce fet med fig i grafwen, od) rpktet derom hade äfwen kommit för klockarens öron. Hos honom uppstod begärelse att äga en sädan klenod, och han beslöt att beröfwa den döda denna prydnad. Såsom den, hwilken förwarade kyrkans nycklar, war det honom lätt, att; inkomma i kapellet. Förft hade han beslutat att werkställa sin gerning om natten, men då han fruktade, att blifwa röjd wid ljus. beslöt han att utföra den i skymningon, medan han åns nu kunde fe. Han öppnar kistan: — wid äsynen af liket ryser han wäl tillbaka, men fattar dock mod och griper raskt efter det efterlängtade korset. Han märker en rås relse i kistan, och, wid ett förnyadt förs sök, börjar den döda att höja på fig. Förfärad störtar han ut och lemnar dör: ren öppen. Den skendöda refer fig med möda, och kommer ändtligen ned på golf: wet. Hon förfäras öfwer sitt uppehålls: —