Panorama. Diamantkorset. Öfwerallt herrskade glädje i Baron Wallendorffs hus, ty föreningen emellan honom och den sköna Ftöken Palmstern war nyss beseglad. Presten hade slutat den högtidliga förrättningen, familjens lyckönskningar woro försiggångne och de tillstädeswarande började fördela sig i åtskilliga grupper. Äfwen det unga pa ret aflägsnade fig från sällskapet på når era ögonblick. Glädjedruckne sake t de i hwarandras armar, och förnyade det öfte, de nyligen aflagt, med få mycken sidrre frihet och innerlighet, som de nu waro utan wittnen. Dot, wi måste tillbaka, afbröt Baronen, men ännu en wi gå, emottag, älskade Heloise! vetta diamantkors, fom min döende mo: der öfwerlemnade mig med den önskan, att jag wid wår förening wille dfwers lemna decsamma till dig, och att du hår efter aldrig måtte aflägga det, ej en gång når du flutligen nedlägges i grafwen. Under tårar, wid tanken på den stora