tiga förtroende, som oliswit dem gisivet, oåy MEPIYDE alltför illa fin pligt att samwetsgrannt bewaka och främja det Allmännas och sina Kommittenters bästa, emedan de wäl weta, att de sistnämnde i allmänhet redan äro nära utblottade, och under en bekymrande wanmakt känna tyngden af de wid sista Riksmötet så oskonsamt pålagda skatterna. Man tänker: Om Rids derskapets och Adelns wid Riksdagen närwarande Les damöter wålla detta dröjsmal, få motswara och de alltför illa den höga wärdigheten att kallas Rikets för: sta Ståndz emedan man enfoldeligen tror, att med dets ta ofta äberopade och wid många tillfällen ätnjutna prerogatif äfwen den pligten i högre grad bör wara förenad, att för de ymnigare fordelar, som njutas, åts minstone wisa wälwilja och erkänsla genom ett ädelt bemödande att främja folkets bästa och lätta dess börs dor. Och skulle förhållandet wara sädant, att detta dröjsmäl i större eller mindre mån bör tillskrifwas de sistnämnde; så kunna wäl alla motiver dertill icke så lätt inses af dem, som icke mäkta, lika med detia Stånd, uppfatta de högre åsigterne af fambålla-lifmetå sanna angelägenheter och icke äro initierade uti den få falla: de Riksdagsstaktifens mysterier; men det år åtminftoz ne då wisst, att Ridderskapets och Adelns interessen icke kunna med: Swenska Folkets wara rått fammane stämmande. Och man tänker: En Regering, som så ofta hugnar sitt folk med bewis af ett Landsfaderligt sinnelag, fan. wäl aldraminst wara orsak till detta oc lyckliga dröjsmål, hwilket ej blott tillskyndar Staten och enskilda ofantliga kostnader, utan ock wäcker ett lika så allmänt som skäligt missnöje. Likwäl förundrar man sig deröfwer, att Nådiga Propositioner, bwilkas beswarande af Ständerne äfwen bidraga till Niksdagens förlängande, ännu, sedan Riksdagen warat så långt utöfwer den lagliga tiden, emanera; ty man fyc: ker enfaldeligen, att Regeringens Organer, under de 4 år fom: förutgått Riksdagens början, bort hinna bes reda. allt: hwad fom i denna wäg warit nådigt att, å Konungens höga wägnar, till Ständerna framställa. En och annan tänker äfwen: Om Ståndens Respekt. Talemän för det arfwode, fom dem af Staten tilldelag, kunde finna fin fördel wid, att genom wäl beråfnade maniementer i någon mån förlänga Riksdagen; få wore sådant en owäntad erkänsla. Så tänker man: den upplyste och owäldige må dömma om befogerbeten dertill, och önskar insändaren att ide äfwen denna wälmenta erinran, såsom mången tillförene, må lip: wa en fabula surdis narrata. i