Högmässan, Rektor Sch. Magister Petersson. Aftonsången, Stadskomministern Möller. — OSOSCraKAC — Nar några dagar sedan erhöllo wi nedanstående artikel, hwilken wi ej welat neka en plats i wår tid: ning, på det att wåra läsare derigenom måtte komma i erfarenhet af, att det groll, jom fedan urminnes tid fortieft mellan twenne ädla nationer, hwilka läge, språk, sedwänjor och gemensamma intressen tyckas hafwa inbjudit till ett oswikligt fosterbrödralag, ännu icke så alldeles utdött i en och annan pöbelsinnad själ. Wi wilja dock afhålla oss från alla reflerioner öfwer motiverna till en sådan sinnesstämning i en tid, då twenne wisa och stora Regenter söka art allt närmare och närmare förena de sfwenne folkens hjertan, då Upplysningen och Freden, dessa himlaburna wäsenden, wandra, omtonade af Skaldernas försonande qwäden, hand i hand mellan de tre Nordiska syskonlanden; icke gå läsarens bedömmande i förwäg, utan endast bedja honom lägga märke till den hätskhet, som mot slutet af artikeln utwecklar fig ur det småaktiga beifrandet af en förhastad, men genast rättad, uppgift, fom i fig sjelf war of ringa eller snart sagt ingen betydenhet, och hwars tendens aldrig warlt att förolämpa hwarken den ena eller den andra. Artikeln lyder fom följer: Min kiäre Helfingborgspoft! Jag hörte altid gierne Dine Nyheder, thi jeg ans saae Dig for en Ven af Sandheden; men en Maaneds Fravärelse har forhindret mig fra at fölge Dig, og jeg bleo derfor iffe lidet forundret over i et fremmed Land at höre omrale, hvorledes Du, paa en urigtig Maade, hapde berettet det hollandske Linieskib de Zecuws An: komst i Sundet. Jeg vilde i Begyndelsen ikke troe, hvad jeg hörte, men ved nölere at undersöge Sagen, fandt jeg, at Folk havde Ret, naar de fagde: Hels singborgsposten har väret alt for iilfärdig med at for: rålle om det hollandske Linieskib; den har talt uden at tänke eller i det mindste uden at kiende Sagen, den talte om, og ligesom Posten beklagede sig over inicstibets Scendrägtighed i at skyde, saaledes beklage