J Spanien antager allt tid efter annan åter det frit fom det hade före Konungens sjukdom. Ala af Drottningen anställda Generalkaptener blifwa åter afsatta. De hemkomna flyktingarne wåga icke uppehälla fig hwarken i hufwudstaden eller i de större städerna, såsom Cadir och Barcellona. — D. 7 Juni. En trcdje afdelning Pedroitiska friwillige har d. 3 dennes gått ombord på skeppet Capricieuse från Bordeaux till mynningen af Gaz ronne, hwarest ett Engelskt ångfartyg wäntar på dem, för att föra dem till Bayonazdarne. Der fall General Romarino förena fig med dem och öfwertaga högsta befälet öfwer en expedition till en hittills obekant punkt af Portugal. Denna af: delning kommenderas af en Piemontefiff officer och består af idel gamla militärer. (H. C.) Hamburg d. 14 Juni. Amsterdams handels: blad säger sig ur säker källa kunna förmäla, att underhandlingarne öfwer den definitiva traktaten komma att fortsättas i London och icke annorstädes, samt att de tre östliga makterne på Englands och Frankrikes uppmaning ämna dertill medwerka. Allt tyckes lofwa, att saken snart skall bringas till flut. (B. H.) Haag d. 11 Juni. Den 8 dennes ankommo till Vlissingen 5 Franska fregatter från Dänkirken med 1600 af wåra fångna tappre landsmän. Gen. Chasse hade af Franske Amiralen erhållit det he: drande tillbud att återföras till sitt hem på hans flaggskepp, men hwilket han höfligt afslog och skall komma hitöfwer med wårt ångfartyg Batavier. ; — De Tandsförviste. Snart timman fylls. Reen hissad är den flagga, Som skall er följa öfver mörkblått haf Till andra land ifrån er barndoms vagga, Som ej fick blifva eder ålders graf: Snabbt mäter pendeln dessa få minuter, Som Tiden ger, förrn Svea er förskjuter. . Ha, hvilken tanke för en Svensk! O, sägen Ar icke landsflykt mer, än döden, svår? Det är en strådöd, full af nesa; vägen, Som Narstrands, fram i etter-strömmar går: Iy, hvar I ock bland menskor viljen stanna, Vanärans stämpel lågar på er panna, Rättvisan här bör hjertats stämma jäfva. Den dolda Makt, som kan förnöja sinnet Och hjertat, än i ålderdomens höst, Hos hvarje Redlig, lifvets drottning, Minnet, Blir sjelf en Furie i edra bröst: I tankens fjerrglas, herrligt och förstoradt, Hon skall er visa allt, hvad J förlorat, För eder blick hon, plågande, skall ställa Hvarenda hågkomst af hvad skönt er händt; Hvartenda träd, hvar kulle, dal och källa, Dem J, som barn och såsom männer, känt; Er första kärlek, edra barndoms-vänner: Allt teknar hon, ty allt hon noga känner, Men läsen J de flydda tiders skrifter, Och fiunen deri edra fäders namn, i Som ridderligt, med, bragder och bedrifter, Sig banat väg till Arans tempelfamn, Då skall hvart ord för edra ögon brinna, Och bittra tårar ned på bladen rinna, Om Eumeniderna ej våldsamt vrida Er stela blick mot Carlavagnens blå, I midnatsstunden, — sen ej dit; de skrida Ur stjernetjällen edra fäder då: En blick af dem vanvettiggjorde eder, När i er själ den, blixtlik, trängde neder. På riddar-skölden, J befläckat, peka, Med bortvänd blick, de höga Skuggor der: Väl norrskensflammorna kring ytan leka Att med sin låga bränna honom skär; Men såfängt den i all sin renhet brinner; Rostfläcken ej från sköldens stål försvinner. Gån! sägen dem, som köpt er riddarära, Den oskattbara, med sitt lumpna guld, Att den af oss från fädren ärfda lära: Ditt land du älske, var din Konung huld, När dygd och kraft med tapperhet han parar! Som. våra jernberg, bland oss evigt varar, Gån! sägen dem, att Carl den tolftes klinga Väl döljs, som Tirfing, uti grafvens natt; Men att vi känna En, som än kan svinga, Med kraftig arm, det helga dunklets skatt, Vi känna En, som kan till högen träda Och klingan ut, vid segersånger, qväda, Gån! — Eder vandring följe Glömskans häger Ifrån det land, som eder lifvet gaf: Gån med den tanken, att ej Sverige äger At edra ben ens rummet till en graf, — Vanhelgad då blef Engelbrechtska jorden — De skola mukna fjerran ifrån Norden,