fan man Ååtminstone ide dertill sluta af några mine försök att på behörigt fått fästa vwederböran: des uppmårfjambhet på behofwet att tillrättawisa och tillhalla Kommissarierne till fine pligters Upp: fyllande. Att Riksgäldskommissarierne jemmerligen Fla: ga öfwer bitterheten, öfwerdriften och det forwil: lande i mitt språk, bör ide forundra mig, då jag bör weta, att sanningen, äfwen framförd i de mest milda ordalag, alltid skall synas bitter och sårande för de personer, som blifwit föremål för de grundade anmärkningarne och det allmänna och rättwisa tadlet. Jag förlåter gerna derföre Kommissariernes ifrågawarande beskyllning, få oförtient den i sjelfwa werket ån år; men deremot Fan jag ej undgå art låta märka något löje öfwer yr: kandet af answar för min skrifts införande i Tids ningarne, emedan detta yrkande synbart förråder både Kommissariernes okunnighet om wår Tryd: frihetslag, och förmätenhet samt narraktighet att till fina små personer wilja wara heligare ån Keis sare, Konungar, Hertigar och Ministrar, som wi oftast finna åtminstone af utländska tidningsblad, wara föremål för en skarp tryckpress. Någon of: fentlighet hade wisserligen ej lemnats åt mitt me morial, om dess innchåll rört mig enskildt och ej det allmänna. Jag tillstär öppet, att: detta skedde egentligen i den afsigt att Tidnings-NRedaktionerne i landsorten, hwar och en sin stad, skulle funnit fig befogade att af wederbörande uppbördsmän göra fig underrättade, om ej öfwerallt mötte fame ma swårigheter för Riksgäldssedlars inwerling fom. i Halland; och genom ett offentligt tillfånnagifmans de häraf gifwit förökad styrka åt mina likwäl bexs wista angifwelser och äfwen gjort Kommissariernes rop om mina uppqaifters sanningslöshet och min klagans omotiverande ån mera tomma och fåfänga; ockss behagade Redaktionen af Götheborgs Han dels: och Sjöfarts-Tidning sjelfmant inse angelå: