som medlidsam stadnade på afstånd, att han ej med köldens rysligherer stulle öka hungrens, — då, på det icke mennistorna måtte synas mera kalla än sjelfwa wintren, uppsteg i några kloka hufwuden den lyckliga tankan, att man borde låta konsten uppföra ett altare, der den mera bemedlade kunde nedlägga fin skärf åt de behöfwande. Altaret upp: fördes och rika offer framburos. Äfwen wårt fame hälle hade att fägna sig åt utförandet af en lifarz tad idee, då sisilidne Måndag ett Socicters-ppettas fel bår gafs, hu arwid ett friwilligt sammanskott gjordes af 350 R:dr 6 P. R:gld, hwilken summa oafkortad kommer art utdelas åt stadens fattige. De ädle menniskowänner, som wid detta tillfalle offrade tid, möda och — kanste till och med helsa, för att bereda lindring åt den usla i hans elände, — äro böjde öfwer wårt lof; war lifliga tacfram: bet och de fattigas wälsignelser torde De dock ej försmå, såsom en ringa gärd af den okonstlade hyllning, wi åt den sanna wälgörenheten hembära. — —— ——