Tornbergs klagan dels deröfwer, att Häradsrätten i rättegångens början ide utlåtit fig, angående bes hörigheten, att upptaga och pröfwa målet om undanhållne saköresmedel, och dels för det Häradsrätten skall obehörigt uppskjutit målets afgörande, icke förtjenade afseende, hwaremot Herr Assessorn, i affeende på nämnde angifwelse emot Assessorn Åberg, att hafwa undanhållit Kongl. Maj:ts och Kronans samt Häradets andelar af uppburne sakören i Fögderiet, wid det derom utredde förhållande, med tillåmpning af Kongl. Resolutionen på Allmogens beswär den 25 Maj 1720, 25 punkten, LandshdfoingeInftruftionen den 4 Nowember 1734 I. 24, Kongl. Brefwet den 30 Augusti 1738, Jnstruktionen för Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt den 21 Juni 1814 och Kongl. Kungörelsen den 40 April 1528, jemz förde med 10 Kap. 26 och 27 SS. Råttegångs-Balken gillade Häradsrättens utlåtande, att denna del af åtalet icke tillhör Häradsrättens pröfning; och kunde Herr Assessorn för denna orsak följakteligen icke instämma med de Ledamöter, som redan yttrat sig att återförwisa målet till Häradsrätten. Uti denna mening instämde Herr Hofrättsrådet och Riddaren Bergencreutz. Herr Friherren och Presidenten yttrade sig skriftligen: X frågan om jäfsanmärkning emot Häradsrättens Ordförande, samt om Kronolänsman Torns bergs klagan deröfwer att Häradsrätten icke förr ån wid slutliga utslagets meddelande yttrat sig öfwer sin behörighet att dömma om den angifne försnillningen, förenar jag mig med Kongl. Hofrättens Herrar Ledamöter, äfwensom jag lika med dem icke finner Tornbergs klagan öfwer onddigt uppskof förtjena afscende. J frågan åter om Domstolens behörighet att handlägga angifwelsen om undansnillning of Kro: nans och Häradets andelar af saköresmedel inom Luggude Fögderi, förenar jag mig med Herr Assessorn Wetterström; och då, genom det biträde jag sålunda lemnar åt denna mening, målet kommer att dfwerlemnas till Kammarrättens pröfning, anser jag mig pligtig att utförligare ån fom erfordras för sjelfwa utslaget, utweckla de anledningar, som föranledt mig att anse den pröfning fom hår war på kallad, icke tillhöra Hofrätten. Wid granskning af de författningar, som i mer eller mindre måtto röra detta ämne, tycker jag mig icke otydligen finna den grundsats antydd, att frågor om Kronans uppbördsmäns förhållande till enskilt man, tillhör wanlig Domstols behandling, men att deremot, då Kronans och det allmännas rått endast år i fråga, pröfningen tillhör de administrativa myndigheterne, få finner jag att 24 F. af 1687 års LandshöfdingesFnftruktion anbefaller Landshöfdingen att Hålla ftrång och allwarsam hand deröfwer att Fogdar och uppbördsmän strikte och hörsamt efterlefwa och fullgöra deras instruktioner, samt att om de med sin wårdslöshet Kongl. Maj:t och Kronan någon afsaknad förorsaka, dem uti Kams marcCollegio strart angifwa att der frå Fiskalen för deras brott till answar: att 25 T. af Kongl Maj:ts Resolution på Allmogens beswär den 25 Maj 1720, bibehåller samma grundsats; och att RKammar-Reviftonen genom instruktion den 26 Juni 1720 fått fig uppdragen den domsrätt, fom i för renämnde afseende tillförene tillhört RammarsCollegium. Uti 1734 års Lag finner jag denna grundsats bibehållen, genom 26 och 27 SS. NåttegårgsBalken och 1734 års Landshöfoinge-Fnftruftion, samtidig med nya Lagen, upptager uti 24 art. samma gKÖdeLande fom jaa hår ofwan anfört utur den förut gällande LandshåfdingesFnftruktion.