nungen, uppsteg han i wagnen, för att der wänta honom. Warljusen uti pawiljonens fal woro tände, och då fönsterne gå ända ned till golfwet, kunde man je allt hwad derinne forefoll. Hwad ser han? — Konangen i raseri, med en hotande rerelse, utom jig af wrede, tilltalar: Leopold, hwilken drager sig baklanges, med en undergifwen uppsyn och synes framstapla några ord, fom Konungen ide ber. Hans tal utmärker häftighet, myndighet och sarad stolthet. — Poeten, i en efwerwäldigad warelses siällning, hör på med undergifwenhet, firerar Fursten, will tala, men wagar ej. Gustaf, slutligen uttröttad, kastar sig i en stol; han andas knappt. Detta ögoblick begagnar Leopeld, for att nalkas Konangen, fattar dess hand, kysser den och synes å nyo akalla Monarkens forlatcise, likwäl med mera mod och med ifwer. Han blifwer hörd; Konungens uppsyn klarnar, smålcendet synes på hans låppar; han uppstiger, går af och an i salen, och gifwer sin Poet tecken att ledsaga sig. Salunda fi rbigår ånmi en half timma, tills Konungen slutligen med en bewågen min säger god natt åt fin Sckterare och aflägsnar sig. Orner blifwer ej förr warse Leopold, ån han med en forsträckt röst ropar åt honom: F.Herrans namn, hwad har du gjort? år du Drottslig? — Brotrålig? jag brottstig? swarar Leopold med en förwånad uppsyn. — Ja wisserligen! Konungen war ju rascri och färdig att krossa dig; jag säg huru han war nåra att flå dig; lyckligtwis undflapp du denna apostrof derigenom, att du drog dig tillbafa. — Nu uppgaf Leopold ett gapskratt, förstod Örners misstag och upplyste honom, sägande: Konungen ordade i wart samtal om theater och deklamation. Jag sade honom, att det war för mig en stor saknad att ej hafwa warit i Stockholm den tid, då Kongl. familjen och hofwet hade en Eecetete-tbeater, på hwilken man spelat få många wackra pjeser, och isynnerhet tragedier, uti hwilka H. Maj:t exellerat. Jag tog mig den friheten att yttra det mina önskningar stulle hafwa nätt böjden af fullbordan, om H. M. täcktes endast recitera 5 a 6 wersar. Konungen tankte efter ett igonblick; ban syntes eftergrunda något fom wore passande. — Ia, fade ban, jag mill paminna mig en af Pharasmans scener i Rhadamist, då han faller i raseri; jag skall recitera den. Genast är ban i sin tol, gifwer den med all häftighet och noggrannhet, som den fordrar. Haa war ppperlig. Jag drog mig tillbaka, för att ej genera Konungen i sin deklamation, som jag ej wågade afbryta med annat ån en rörelse pa bufwudet oc) utropen: förtråffligt! — brawo! — hwilket uttryckt? — Kos nungen, slutligen uttröttad, faller i en länstol, jag nalkas, gör min kompliment, kysser handen, och se der min fara Örner, den noggranna berättelsen af den scen, som har kommit dig att darra för min fattiga perjon. Detta luftiga misstag underhöll de båda wännernas konwersation tills dess wagnen, i ?D — — 2.( 2—2 JNA