tedjor bey JEN LIA — LVM EPEBPVWIme Till Aftonstjernan. Hwi killer du i melnets ssöja Din klara blick, o stjerna! gömd? Huar för du nu min Nanna dröja ? Är Sangarn wål af henne glomd: Har hennes tanke ånnu swingat, Wid tornets sjnslag, upp till dig? VV Sh bar den wäl från henne bringat En nattlig hälsning med till mig? Ja; ren du häftar dina blickar Med hortlagd slöja på din wån, Sc nod till bonom ömt du skickar Den kånda afton-hålsningen. Wåtan! jag will, wid lyrans toner, Ci fång, du wåna, helga dig: Skent upp fill dina Wjörnessoner Den, ansprakslös, skall heja sig. O, huru mild du, Hulda, hwilar På wolnets silfwerullkant der! S, denna blick, fom mot mig tar, Hur outsägligt ljuf den år! Biott du har lärt min Nanna blicka Så tjusfullt med de gon blå; Blott du bar lärt hwar trogen flicka Ått le, igenom tårar, få. När ögat lawaströmmar gjuter ur Heflacberget i mitt bröst, När kärleken mig grymt förskjuter SM inaen IRAN mid bjuder tröst: Du blott då wilda hjertat lugnar, Som will fitt fängsel spränga opp; Du blott i nattens djup mig bugnar Med glansen af ett nyrändt hopp. O, huru ofta har jag sutit Och wemodsfull blott sett på dig! O, huru ofta har du gjntit Din glans uppå min skumma stig! J nattens heniska andetimma, Hur mild du ensam mången gång ett råren i mitt öga glimma Od) lyssnat på min sorgsna fång! Ei denna blick, för full af tvångtän; Med ömhet fäst uppå mig få! Jag gripes af en andlös längtan Ått ila till dig i det blå; Men själen är i kroppens kammar Med länklös kedja fjettrad hår, Od) skarpa Cherubssflingan flammar Emellan oss, du Hulda, der. Men, når wulkanen ut har brunnit, Som, wild, i hjertat sjuder opp, Når ögats lawaström förrunnitOch härjat nejden i sitt lopp, Når jorden öppnar fig act sluta Uti sitt djup, hwad förr bon gaf, Lys då den Wän, fom går att gjuta En minnesstår uppå min graf! 0