derför. Härpå wände han fig å nyo till H:r Odillon Barrot och fade: Min Herre, efter Ni inte fan åtaga Er mitt förswar, få säg mig åtminstone, hwilket wore bästa medlet, att draga mig från fofen? — Jag ser blott ett mede, swarade H:r Odillon Berrot; men i sanning, jag wågar inte nämna det. — P. Hwarför ide? säg det dlott — O. B. Nå, det består deri, att Ni förklaras för swagsinnt. — Fortsattningen af samtalet bar en lika prägel af själsswaghet hos Furst Polignac. Kommissarierne aflägsnade sig, genomträngde af smärtsam förwåning. — Denne man förwaltade sin Konungs affärer med lika lättsinnighet och lika sorgleshet fom han sedan ädagalade wid Monarkiens ferswar. Det är ännu icke länge sedan, då en af hans wänner för honom yttrade fin förwäning ders öfwer att han, Fursten, belastad med få många göromål, Ändå kunde hafwa tid att få ofta resa ut på landet. iuh, swarade Hr Nolignac, hwarje 14:de dag gifwer jag mitt Departement en tryckning med tummen, och derefter går allt af fig fielft. — VAD PEDPPAVE— Till 3. R. Wid ett besök på Öfwedekloster i Augusti 1830, ef A. Å— d. Ditt Kloster år skönt. Hwar dröm från Jtaliens wår framför ditt öga i lefwande blom string står. En naken Venus med former sa hwita, så runda, oc) kärleksgudar, fom ligga i mällust och blunda! Det skönaste fattas, — en blomma inwid ditt bröst: hon beter Ebba, hon kommer till, nästa höst. Du lvycklige yngling! du kunde ej finna i föder ett hjerta få rent, en själ, fom af kärlek få glöder. — ANEMI