Märkwärdig Motsats. Wid ett Uniwersitet fanns en Adjunkt, fom war få stark hachållare, att under en tid af 50 ir hade han aldrig köpt mer ån ett lass bränsle, och det hade han änmu i behall på sin dödsdag i sitt (:de år. Ty når det war mycket kallt, få bar han det in i fin studerkammare, neml. få mycket, tills an fit fin naturliga wärma och når ban tid efter annan hunnit uppbära det, få bar han det en annan gång på samma fått aer igen; och derigenom behöfde han aldrig elda i sin kakelugn. Blef älden rätt skarp, tog han boken under armen, och gick opp till sina wänner, der han fick bade mår: ne och mat för intet. J all fin tid bade ban aldrig betalt någon måktid, ej heller frjurs till någe tälle: utan plägade göra fig till sjelfbuden gäst, helst på kaffe, hwaraf minsta portionen War 10 Fops dar. Alcrig bade ban utlånt en Riksdaler, men lemnade efter fig en betydlig förmögenhet, churu det nejta ansags undandoldt; ty hwart märke i en bok war lagdt med en bankosedel; och den, som upp: ättade bokkatalogen, borde wäl icke göra fig det beswäret för intet. I all jun tid hade Adjuuften orig uppkurit begre lön än 8å R:dlr 16 5p. Banko. Denne So:ärige gubbe efterträddes af en 19:årig yngling, fom war bang fulllson liga motsats. Wille nagon bjuda henom ett glas win, plågade han fwara: alvetvå intet, min Herre! ty will jag rida nin, kan jag sjelf bertala. Företrädaren gick städse till fors, ech påstod, art han alltid fom ids nog; efterträdaren kunde aldrig komma fert nog, utan betalte icke blott dubbla skjntspenningar iderstundom når drickespenningarne räknades, utan dertill med stjutshästarne, som han ibland fors erfwat. Sedan ban hunnit hegre befordran, hade ban atminstone 10060 Rdr si:glo i arlig lön och inkomst: men war dock ständigt i behef att langs och då ban nåra ett fjerdedels jerel buce haft så tera inkomster, ägde ban likwål hwarken fastighet eller utlanta kapitaler, hwarken foctreba eller bibliz orhek af wårde; ech intet problem syntes swårare att upplösa, än det, huru den ene hade kuanat ferwärfwa och den andre forsöra sa mycket; men ändock stadnade man med skäl i det resultat, att girigbuken fertjente sitt ferakt, men att släåsaren hade mer ån en god och aktningsemard, ja till vd med stor, berömlig ed) kanske äfwen beundranswärd sida. Blott i den punkten stamde de öfwerens, att de förs blefwo ungkarlar. Att denna karakteristik år of undertecknad uppsatt och fill sannfärdigheten bestyrkt, intrgar NAN NMunck ot Rofsenschöld.