— — Wid Fru Grefwinnan Sparres Graf. J Kullens trakt, når wårsol ler i dalen, Du fer en lustgärd blomstrande och täck, Och Sundets feglare hor näktergalen, Som slar i stuggan utaf skog och häck. Hur mild är grönskan der, hur glad är flamman? Twå sköna själar bodde der tillsamman. Den ene, tjust af konstens rikedomar Eatt i sitt hus med Raphael till gäst. Hwar maålarns duk, hwar skaparns tafla blommar, DÖcröfwer bade han fist tänkspräk fäst: Ett återsken of högre werldar glänser J allt det sköna inom tidens gränser. Fersänkt i färgens harmoni han skickar Sitt wäsen utt konstnärns tanke ner. Hur allt blir saligt? Ur Madonnans blickar Hans brud, hans Amclie pa honom ser, Öch glorian kring Jesusbarnets panna mfring hans egen rörda själ tycks stanna. Och ewigt år aft skönt i bild och mening. Det menskliga tar Gudom blott det will, Att jord ich himmel smålta till förening, Men konstens sinne hor ej gruset till. Cå git ban lår, der ewigheten målar Sin salighet med färgor utaf strälar. Den andra stod wid Religionens källa, Den stora spegeln för Gud Faders hus. Hon säg en underwerlds symboler swälla J rosens purpur och i böljans sus. Hur ofta hon i ensamhet sig sluter Ått lefwa uti Gud med Arndt och Luther! Då uppgick mången bön ur helgadt sinne Till himlens kärlek för dess slägtes wäl. Blott för det goda hade hon ett minne, Blott för det heliga en röst, en själ. Hwar nöden klagar eller smärtan qwider Der hjelper Engeln eller ock hon — lider. Förklarad redan innan hon war gången Ur stoftets dal, hur herrlig är hon der, Hwar tron försatte hennes ande mången Lycksalig stund bland hwitbewingad här! Nu stär hon ock uti den sköna ringen Emot hwars glans Guds stjernors glans år ingen. Ack! qwinnan år blott skön, når religionen Def snne skiljer från en fäwitsk werid. Dess hjerta är ett Österland; på thronen Skall allwar fitta der och ingen flärd. När jordens storhet sluts i glömskan inne, Sann fromhet lefwer i wälsignadt minne. A. —d. — AC — wersar afsiungne wid Fru Grefwinnan Sparres Begrafningsakt uti Allerums Kyrka den 16 April 1830. Döden bär wäl swärd i handen, Men han dräper ej; han skär Kastar så sin swarta slöja, Och en Engel, ungdoms skön,