Nraådenmentbaris. Hon ar Jädod utan armar, MEN LUTAR förtrasstiqt mco mumnnen, oöfhymatat inco fote — . AV — (Jnsändt.) Wid underrättelsen om Studeranden P. M. Lundströms död. Trängre kretsen blir nu dag från dag, wännerna de fly till ljusets salar; de ej älska stoftet; ty hwart drag om förgångelse bår endast talar. Lifwet andas utur öppen graf, som sirocco öfwer land och haf. Lycklig derför den som fjerran far, och sitt rätta hemland tidigt finner. Hår år skymning jemnt; men der så klar dagen uti ewig färgglans brinner; ack! der släcker icke wårens wind ögats brand och bleknar rosig kind. Hell dig Broder! Öfwer tidens wåg flog din julle till de sälla landen. Jngen af de dina, der du såg, act! de fitta gråtande på stranden; klaga, att det stöd fom lifwet gaf ligger bleknadt i den kalla graf. Od) från ögat ofta saknans tår öfwer kinden rullar, der den glöder; men den gjuter lindring i hwart jär, fom få friskt allt genom lifwet blöder; här de läkas aldrig, tidens hand rycter wåldsamt från dem hwarje band. Sänd till dem ett tröstens budskap ner från din stjernwerld Broder! uti qwällen, sänd ert fridsbud hit når månan fer blef på grafwen, och når himlapellen strör sitt guldsutdfwer dödens stad, der som wänner sofwa rad wid rad. Och när sijernan brinner ljus och klar uppå silfwermolnet uti natten, och dess skimmer öfwer rymden far, mildt hon blickar öfwer land och watten, Broder! winka oss da till din werld, tag of: upp från lifwets öckenfärd. Frid med sioftet! J den lugna grift hwile det tills Ewigheten randas. Frid deröfwer! Maj sin blomsterskrift snart der fästar, och när sommarn andas då wallfarta wänner till ditt tjäll, fästa minnesblommor der hwar qwäll. — — — A — Lidens Lecken, sedda till höger. (Fortsättning från N:o 18.)