(Fortrsattning sran Ttonulgen. , Låtom of: gå till erfarenheten. De fleste cordningar, hwilka i Upsala förefallit, hafwa gruns dat sig på en sädan missledd ide eller åtminstone utgreningar derifrån. Så war fallet wid orolighes terne är 1800, hwarföre också de, fom då woro hufwudmän och blefwo förwiste Akademien, sedan bat: wa framstått som berömde medborgare i staten, då deremot, så widt jag känner, de fleste, som blifwit relegerade från Lund, gått för samhallet förlorade. Detta utgör stillnaden mellan wåra Uniwersiteter utan afseende på det wettenskapliga. Förhallandet i detta afseende blir således mellan Lund och Upsala wida större ån det mellan barnsktolan och lärdomsskolan, än det mellan lärdomsskolan och Gymnasium, och ån det mellan Gymnasium och Akademien. För hwad säledes en studerande genom kunds Akades mies förflyttning till Upfala eller Stockholm, enligt den ofwannämnde författarens ekonomiska kalkvl, skulle förlora genom ökade skjutspenningar, fommer han att få en dfwerwågaade waluta inom andans werld, få framt nemligen afsigten med hans resa till Akademien war att under detta firma förränta sina förmögenheter. S. 14. För öfrigt, får nu Lunds Akademi werkligen i glansen af fin åra, råda wettenskap och sedlighet der hwarandra systerligt handen, tta endast upplysning, talang, oegennytta och Swenst ars: lighet i de Carolinska kärostolarne, huru skulle då någon af dess medlemmar kunna förnedra sig att bes gagna sådana medel för att wederlägga en författare, hwilken öppet yttrat åsigter, icke Akademiska som de, hwilka emot mig blifwit anwände? (Se SsS. 3, 4, 5.) Jag har min framställning felt ledningen af min öfwertygelse och ide, fom man welat låta påstina, den af enstildt hat. Jag erfån: ner gerna, att enskild eller rättare offentlig förolämpning warit ett bland motwerne, hwarföre jag skrifwit, men för hwad jag strifwit står sanningen ensam som löftesman. Jag hatar ingen, men jag afskyr det onda. Men månne ej det fått, på hwilket wederläggningen mot mig tagit sin början, (je SS. 3 4, 5), tydligare ån något annat bewisar att jag icke misstagik mig? Häröfwer må likwäl de, som studerat djupet af menniskohjertat dömma. Mig synes den ådlaste, den skönaste wederläggning mara den, att Lunds Akademi blefwe motsatsen af hwad den omtalade artikeln omnämner. Förfölle ej då anmärkningar mot den af fig sjelfwa? Behöfde den DÅ ens lyssna till dem? Ginge den då ej, lik solen, fin stolta bana, om äfwen granskare framstodo med en Herschelstub för hwardera ögat? . 15. Hwad som i föregående paragrafer år faktiskt uppgifwit, har jag anfört fom bekräftelse på fanningen af den äklagade artikelns innehäll, icke som anklagelser. Dem, som hafwa förbrutit sig emot mig, förlåter jag. Jag år icke fatt att wara wåktare i rättwisans Babelstorn, till hwilket jag dessutom saknar både lust och skicklighet. Skulle likwäl wid en blifwande undersökning domstolen finna uppgifterne falska, eller nägon af de namngifne personerne finna sig befogad att mig för osannfärdiga beskyllningar instämma, få står jag naturlig twis till det answar allmänna lagen i sädant fall stadgak, om jag icke kan bewisa hwad jag sagt. S. 16. Min förklaring år slutad. Nu återstär att uppgifwa grundprincipen för mitt beddmman: de af menniskor, af hwilkens konflikt med Lunds Akademi den aktionerade artikeln kan anses fom ett resultat, och sist konklusion. Genom hela menniskolifwet går en swår epedemi. Jngen är derifrån fri, ehuru man sällan eller aldrig märker den hos sig sjelf. J sin higli och wackraste potens uppenbarar dan fig fom pa triotism, i fin lägsta som skråanda. Den år fambhållets starkaste band, den är upplysningens största hinder. Det stora afständet mellan patrigtismen och skråandan uppfylles af särskilda yrkens och fårs stilda corpsers olika förhållanden. Fu swårare man af den år behäftad, desto skefware ser man, de sto ensidigare dömmer man. Den som derifrån är fullkomligt fri kallas Gud. Således blir hår jamma mål som för allt annat inom menniskans werkningssfer, nemligen att söka närma fig en fullkomlighet fom aldrig fan uppnås. Man kan likna detta förhällande wid ett afstånd, fom genom en i oändlighet fortfatt delning aldrig fan mätas. De lyckligaste stunder i ens lefnad anser jag derföre dem, på hwilke