om medikamenternes bruk ägde rum, få att en stor Läkare wid upptäckten deraf, utropade: ÅHär är ingen hjelp, han dör ! och for på dörren, och fom icke igen sedan. Uppasserskan blef äfwen förskräckt öfwer sitt misstag att hafwa tagit fel om flaskorna; den ende, som icke förskräcktes, war Patienter sjelf, som skickade bud efter den ådle Professor Barfoth, hwilfen hotade honom, isynnerhet med tröstene ord, i det Patienten upptäckte sin olyckliga belägenhet, och fick hugneliga löften, dem den ädle menni: skowännen äfwen höll. De öfrige i den samma gruppen äro äfwen döde, både Hedelius, Rollin och Halden, den sistnämnde från en ung maka och flera barn. ö ö Jnnan wi slute denna berättelse, wilje wi framställa ett drag, fom bevittnar dessa ynglingars känsla af deras naturkraft. Sängen till Södren innefattade bland andra följande strofer: Darra icke gamla Kyrka! Men till ömma toner byta för de starka toners swall! sluten starka själars harm. tror du wära rösters styrka Ä dina döda wäcka skall? Wi ha lärt åt berg och dalar Jätten Finn ej kunde bryta Kämpars kraft och Nordens sång. dina murar med sin arm. Lär af oss hwad natten talar! Götha Lejon skall ej ryta Lär dig sjelfwa Dundrets gång! wilda känslor ur wår barm! Tonerna tillbaka weko; Andewerldens kraft är stor. ur det döden eller cko, som i dina murar bor? i Chor. Götha Lejon skall ej ryta wilda fänslor ur wår barm, . Det peetiska försöket, lempadt efter händelsen att i nattens stillhet fira naturen med fång, gjor de ej anspråk på annat ån wara tonernas ochikel. Orden till Norden, emot hwilken Basisten sjelf stod wänd, woro de minst misslyckade. Händelsen glömde han ide; men orden hade han fullkomligt A a ban tillfälligtwis fit fe dem, och erkände, mindre det poctiffa i skaldestycket än i fielf: å händelsen. —VAPe2 — AASAFAII