—— —— Tidens Lecken, sedda till höger. (Fortsättning från N:o 17.) Det har, som wi nyss nämnt, warit för oss lika så påkostande att ingå i ett få wämjeligt åmne, fom det wårit för oss obehagligt att genom denna undersofniag komma till det rejultat, att wärt fäderneslands dygder funna genom sjelfwa sitt öfwermätt öfwergä till laster, och att på detta sätt af läcka slöjan ifrån wår egen faders blygd; men rättwisan måste gå fram öfwerallt, och man bor icke tillåta, att en enskild corps beskylles för laster, hwaruti den långt ifrån att utmärka fig, snarare gör ett undantag ifrån fin omgifning. Wi funna, sedan wi få afwända wåra blickar från den SHällftugumålning ferfattaren i SHelfingborgåsPoften framställt, återgå till de momenter, som werka eller funna Yrit A. på wettenskapernas framgång wid Akademien, och hindra def uppblomstring och ruktbarhet. — Sjelfwa dessa sista ord utmärka, att ett IBettenffaps-Inftitut år en planta, fom ej allenast Ecror af fristt frö, utan äfwen af en mild wäderlek, ett miolnfritt ljus, en lifwande warme och nagon gång ett gyllene regn ifrån höjden. Den kan ej blott förtrampas af det tunga föraktet, den Fan qwäfwas af andra plantor, som förtaga ljuset eller redan bortsugat jordens fafter; den Fan till och med stå i herrlig blomstring och rika frukter, fast den står obemärkt i en aflägsen wrå af skogen. (Fortsättes.) — OSOHUOAAU4AC—