— OSV -— ö (Jnsändt.) Den Eåna-Concert, fom för någon tid sedan hölls i Lund af någre studerande utmärkte si -— N — oo icke blott för fitt wackra ändamål, utan äfwen för fin harmoni. Om än icke alla rösterna woro lik sköna, så war dock effekten af det hela imponerande. Jnsändaren har sällan hört så walda karlröster om icke för några år sedan wid AfademiAdjunkten Testrups musikaliska foireer, der Herr Adjunkte — sjelf, Doctor Löfström och Bruzelius, samt Adjunkten Fagerström förenade med konsten en stor natur Mr 1807 inträffade wäl äfwen lyckliga naturer; men af konsten kände de föga mer, ån Jndiancyr på Otobiti, om man undantager Jöns Willman, fom war broder till wirtuofen, men hade aldrig lår mer än Kyrfosången, samt Lindhult, fom tillifa hade lärt att drilla. Men Rollin, som war en wa dig tenorist, fände icke en not, ej heller Magifter Resenschöld, fom war en basist, ej heller Hedelius ej beller Halden, fom sedermera blef Militår. De kände ej andra stycken ån Ode till Sällheten a. A 3 Kämpasången: Götherna fordomdags druck ur born; ej heller war pe den tiden tillfälle att fåra någon Muftk i Sunds ice heller gå drod någon, som uppmuntrade deppa ynglingar att evertuera sina talanger; ty ftora naturer förstå sig ick sjelfwa, under deras A hwad man har fått för intet, fror man ock i sin ungdom är inger ting wärdt. Af alla war? ollin kanske den ypperste; Willmans basstämma war owanligt gros, me den andre Basistens War, churu mindre grof, doc mera metallisk och klangfull, samt mera Frafti genomtjudande rymden. Når desse ynglingar intonerade, bördes deras hamonistsaassas widt ikring h la staden. Fru Lidbeck gaf dem det wittnesbördet, tio år derefter, att så wackra farlröfter hade bo ite bört. en af desse sångare hade författat en fång på samma melodi, fom Leopolds fång till glädjer den war mera känsofull och original, ån t. ex. motsiycket till Åssar Lindeblads fång till Fröken J hanna von Schoultz;; tv den War författad af en tjuguårig yngling i hang Fisnab fulla kräft eh Åsön på cbfrevatociilltana Östren och Södren. Ynglingarne uppträdde några dagar fö Midsommar på ObferwvatoriizAltanen, och söngo der: de helsade den nedgående solen med fin fån och ftodo ännu helsande den den uppgående, och sedan de fjungit hela den korta natten, sijernehwal yet något nårmare, år hela den fofwande weriden, få skiljdes de för alltid åt, i det den ene Basiste räckte Teneristen Rollin handen med det utrop, fom gaf genljud från Domkyrkan: Lådana röst komma aldrig mer. Å ihs Sjelfwa den ungdomliga öfwerstyrkan faller fom ett löf för stormen, eller fåfom en stjerna fö den Allmäktiges hand? Sjelfwa Jätten Jöns Millman, fom aldrig träffat fin öfwerman i kraft, m ån Medbafifren, dog året derpå i Malmö af fältsjuka och famma år fick äfwen denne en swår nerff ber, efter hwilken han förlorade sin röst, och hwilken sjukdom få illa wårdades, att äfwen misste