Betraktelser i anledning af fredsslutet den 14 September 1829. ZinLeg y H Cfkortsättning från N:o 83.) Beträffande särskilt min person och det yrke jag walt, anser jag mig hafwa någon rått att dömma i ämnet framför de fleste både Prester och Lekmän. Ty 1:0 få snart min fal. far begict det felet i sin fattigdom, att antaga anbudet af fina. söners upphöjande i adligt stånd, och fom jag från min barndom alltid sysselsatte mig med militäriska lekar, och blef alltid segerherre, ehwad jag hade få eller många af mina jemnåriga emot mig, så bad jag min fal. far år 1799, att jag måtte få fåndas upp till Krigs-Afademien. Men min far bestridde det enwist och gaf mig aldrig annat swar, ån ratt jag bade alltförgode hufwud att blifwa knekt; du skall, tillade ban, i frållet blifwa den andre Björns fräbl 2:o Efter min fal. fars död, och sedan jag år 1805 wid 18 års ålder tagit Magistergraden, war jag betänkt på att blifwa militär och gå in wid Artilleriet; men när jag erfor, att min Bror Löjtnanten måste lemna Gardet, fann jag att uppmuntran för talanger ej ägde rum under Gustaf Adolphs Regering. Jag afbidade tiden, och hoppades på ett Nationalkrig, som jag förutsåg war Finnlands enda räddningsmedel. Men när det gick till på annat sätt, och när slaget wid Rathan ut: märkte, att befälet skulle anförtros åt en gammal ättstor familj, cujus nomen jam omen erat, efter hwad historien om Magnus Stenbocks bedrifter witsordar, få bedömde jag, att hwarken jag eller mi na wederlikar dugde för en sådan tidsanda i wårt land: utan hellre ån jag grep till swärdet, grep jag till Wöldikes Compendium, lärde mig definitioner och distinktioner, samt blef wid 23 års älder Prest i April månad 1810, utan att nånsin hafwa haft skäl att ångra det. i Sedan jag afgifwit denna förklaring, anser jag mig berättigad att fålla mina omdömen öfwer Hiftorifft-militåriffa ärender, och förkunnar, att jag i min ställning aldrig har mer wärderat mitt lif, Ån att jag skulle önskat mig såsom den högsta lycka i werlden, att få hafwa warit Adjutant wid la belle Alliance, (Waterloo) så wida iag genom mig sjelf eller någon annan hade kunnat förmå den store