Betraktelser i anledning af fredsslutet den 14 September 1829, Såsom en ursäkt för min djerfhet, att yttra mig öfwer ämnen, fom äro utom och öfwer min ffer, will jag till en början anföra, att Publicister, (och i sådan egenskap har jag uppträdt i mån: ga af Sweriges oc) Danmarks Tidningar) äro berättigade att widröra politiska och militäriska åren: der, så snart det sker med den aktning för utländska Makter som Tryckfriheten föreskrifwer. När man således i the Times och i Journal des Debats, dessa Europas ypperfta Tidningar, har yttrat sig öfwer de Turkiska angelägenheterna, och jag med förutsägande präcision har wederlagt deras yttranden, när jag först i bladet af d. 5 Aug. 1828 har wisat, att Ryska armkens första af Witgenstein anförda fälttåg war hundrade år efter sin tid, dernäst, att saken borde angripas på annat sätt, slutligen i N:o 73 och 74 af Heljingborgs-Poften för detta år, att General Diecbitsch, som år en ung, energisk och snillrik man, och fom git ut ur ett Militäriskt Jnstitut i Berlin år 1805, grep an werket på det fått fom jag förutsade war det enda, fom kunde lyckas, så driftar jag fråga, hwem som will klandra eller hämma min yttranderätt i ett Constitutioneltsamhälle, helst då mina yttrane den hafwa den egenskapen att förelöpa tiden, Skulle man mena, att det anstår icke en Prest, att yttra sig öfwer Milikäriska saker, så will iag swara, att det ansågs icke heller anstå Presten Gumerus fördrifwa Ryssarna från: Åland; men ban gjorde det ändå. Man sade, att han ej kunde winna. någon Presterlig befordran, förrän ban urz. säktade sitt ofog dermed, att han af allmogen war twungen träda i spetsen för dem: då funno mweders börande sig tillfredsstälda öfwer hans bönhaseri, hans ingrepp ffråordningensexefutifrea. primwilegier. Mannens hämnd war lika snillrik, fom hans bragd. Ty når efterwerldens häfdatecknare skola skrisswa öfwer orsakerna till Finnlands förlust, hwad bistånd skola de icke påräkna kunnat rönas hos ett folk af sådan Nationalzanda? Hwad skillnad emot tänkesättet i det land, der den ene Hjel ten måst skjuta upprorsstiftaren för pannan, innan trupparne welat marschera framåt, och den andre segrande till sista stunden, blef öfwerwunnen hwarken af Blicher, Bilow eller. Wellington, utan. af rtt härskri bland hans egna: Sauve qui pent!.