Till Cecilia S — — d. ) (Jnsändt.) Gerna till minne af mig, några ord i din stambok jag teknar, Gerna i skönhetens wård anförtror jag mitt namn. Under björkarnes skygd, der du bor, och de lummiga kronor Nicka wänligt mot skyn, nicka wänligt mot dig: Grönklädd ås ses lyfta sin hjessa så stolt emot himlen, Krans af blommor han har med en lilja uti. Ack! den liljan är du, Cecilli a, skön utan like, Edens blomstrande ros, planta från Swea, från Nord, From som dufwan att se, mer ljuf än den sorlande bäcken, Älskwärd, — ej jag förmår skildra så många behag. Solen nu bjuder farwäl för i dag, och ditt sällskap jag lemnar, wilken saknad! så snart skiljas wid henne och dig; Ren den fom fett dig, will minnas din bild, den skönsta fom solen Lyft wid sitt strålande ljus, någonsin lifwat och wårmt. Och, när en gång wid källans peel jag sitter och frådar Luna blida få mildt, skådar då äfwen jag di i Blicka upp ur den silfwrade wåg, rått wäl jag påminnes Flickan, fom jag nu fett, blicken lik hennes den år; Ensam älskar jag der få ostörd minner förnya OM mid den lugna måg offra en saknadens tår. — ö L —a. ) Meddelas ur dess minnesbok, med wederbörandes tillätelse. ——