— SQU — En skendöds känslor. En Prenssisk Kapten, som under sista kriget med Frankrike blesserades i en träffning, od) um der sin sjukdomstid flera gånger förföll i ett, till det yttre dödslikt tillstånd, men hwarwid han behöll sina sinmens bruk utan förmåga att röra sig eller gifwa något tecken till lif, hwarföre han också flera gånger war i fara att behandlas fom död, beskrifwer sitt tillstånd härwid sålunda: De själslidanden, hwaraf jag. plågades under min skendöd, Far jag ej beskr ifwa. Ehuru mir kropp måste ha uthärdat många plågor, kände jag likwäl ingenting deraf; jag hade endast hörseln och synen i behåll, od) dessa i förstärkt grad, ty jag förnam det minsta buller, od såg, fom fullkomlig ckatrvojant, ljus och obestämda gestalter igenom de slutna ögonlocken. Så swäfwade jag öm som i de ljusaste tankar genom menskliga wetandets omätliga rymder, och åter ned i ängsligt dystra drdmmar. Den tydligaste of det sednare slaget, hwilken hos mig blef om fir id, war att jag otaliga gån: ger såg mig begrafwen med alla militäriska hedersbetygelser, men hwarwid jag nedsänktes icke i iorden, utan i en omätlig snöfylld Fflyfta? Det år äfwen anmärkningswärdt, att wid dfrergngen från. detta. domningstillstånd till lifewerksambet erfor jag den första känslan i hjertats medelpunkt, hwarifrån den. utspridde fig. genom bröst, hufwud och armar, under det de nedra delarna flera weckor förblefwo känslolösa och liksom bortz döda. Wid skendödens återwändande aftog likaledes känslan i kroppen, och upphörde slutligen midt i bjertnt Psykologer och fysiologer må argumentera hur mycket de wilja öfwer slagfluss och skendöd. Mig har erfarenheten lärt och fört till den öfwertygelfe, att wid öfwergången till förruttnelse torde skendöd oftare förefalla, ån wi anse möjligt, och att, om äfwen kroppens werksamhet uppför, sijälen lifwäl kan fortwerka en längre tid. Jag skulle således wilja gifwa följande definition på skendöd: Det är det tillstånd, hwarunder kroppen, förlamad i alla sina delar ända till owerksamhet, synes död, men då i hjertat, den menskliga organismens medelpunkt, all lifskraft år hopträngd, och oförs märks werkar, under det att det andliga: stundom mer, stundom mindre, lefwer i hufwudet och genom ögon och öron erhåller intryck af den yttre werden. Huns många erempel torde: det ide finnas på menniskor, fom lika mig blifwit anfedde för döda, men, mindre lyckliga ån: jag, ej omgifwits af wänskapen och således, ännu lefwande, nedjänktsi grafwen till ett förfärligt uäppwaknande! Huru wäl more det icke om, å de offentliga autoriteternas sida, någon åtgärd widtogs, som både hindrade de skyndsamma begrafningarna, och äfwen beredde en möjlighet för den skendöde att återkomma till lif od) erhålla hjelp, medan en sådan ännu år måäsisen a Fass TY ar rn Yk . 5