J den sköna Aspasias lund Kärlek och lärdom så mången stund Huldrikt möttes. Lärdomen mildt Log åt den frie och glade pilt. Kärleken fann sin fröjd sin ro Att i lärdomens mantel bo. Der de lysande Statsmäns hjord Drack med förtjusning Aspasias ord, Athenä tog fin färg, sitt skick Från den sköna Aspasias blick. Ack, lycklig tid, då statens dom Och allt som ödet hwälfwer om, Dess ära, wälfärd och alarm, Blef skapat wid en snöhwit arm! Aspasia. (Jnsändt.) (efter Thomas Moore.) Sköna tid, du kan icke fly, Ännu, ännu, du lefwer ny, Fast wi ha mist den helga jord, Der dina hjeltars kraft blef spord, Dock än bärs qwinnans rosenband Wid läppars sotma blickars brand. Blott mannen syn och hjerta har, ÅÄr qwinnans ljufwa wälde qwar. Ej skall man säga, min Sophi: Behagens trolldom är förbi. Nej! gif åt werlden blott en själ Od) åt qwinnan dess befäl, Och min Sophi har makt dertill Att styra werlden som hon will! A. — 2 Ö3