Till Adam Oehlenschläger. Af den höga diktens under Nordens himmelsduk är full, och hwarhelst wi gå derunder trampa wi på hjeltars mull. Kraft och segerära hwila djupt i ättehögars famn och hwart fjellens stormar ila, sjunga de ett freidadt namn. Hell Dig kämpaskald från Leires lunder, Stor och älskad ibland oss jemwäl! Som en runosång från forntidsstunder klingar dikten ur Din själ. Bragder, som en werld förwånat, wäckte Du i sången opp, och på nytt ett Walhall blånat när Din hand på Harpan lopp. Men när Nordens kärlek ljudar öm och trogen derifrån, Freja fremst bland gode Gudar gläds åt Dig Du Brages son! Af Din sång och saga tjusas alla ty hwar ton är djerf, som nordans gång. Skyar gå ej, inga böljor swalla mellan Swea och Din sång. War wälkommen Danas ära! Här går ock Din segerban. CFällan Sundets wågor bära till wår strand en sådan swan. Knapt med dagens sol Du dröjer hos oss på wår blomsterstig: Ack! der Fredriksberg sig höjer, mången kärlek wäntar Dig. Bjud oss ej farwäl! Midsommarsolen längtar se Dig här i Saros stad. Glädje wäcks af Norrskenet wid polen Du gör ynglingsfesten glad. — CUUSUUwAA —