Jnrikes myheter. Stockholm d. 29 Maj. Den 19 i denna månad yttrade J. J. Rutlerg uti Bondeftåndet, i anledning af Stats-Utskottets Betänkande om regleringen af Statens utgifter, följande: Efter ser må: naders förlopp hafwa wi nu ändtligen upphunnit den wigtiga tidpunkt, då det mest maktpåliggande föremålet för wåra öfwerläggningar kommer i fråga. Ökade bebof, och deraf följande fordringar af högre anslag, utgör den wanliga gången af Riksdagarnes slutliga resultater. Snart sagt wid hwarje Riksdag hafwa Embetsmannaeanfpråk fir förbättrade löner wetat göra fig gällande; men folkets förs måga art bära de ökade skatter, fom häraf uppkommit, har icke utweckladt sig i samma förhållande, fom Embetemanna-fordringarne å Folkets skattebidrag från Riksdag till Nifsdag wisat fig uti ettvafbrutet stigande. Jag år icke bland dem, fom med någon afund skådar Embetsmanna-Fallet. Jag in: jer de dermed förknippade beswärligheter, och erkänner riktigheten af den lära, att Tjenstemannen år fin lön wärd; men under medgifwande af detta, kan jag icke förbise den lika wigtiga grundsatts, att man wid fråga om tjensters belönande nödwändigt måste rådfråga den förmåga, Folket äger att bestå aflöningen. Den klagan, fom af Tienftemanna-perfonalen oafbrutet föres om lönernes otillräcklighet, vorde i sjelfwa werket böra hänföras till den manliga oförnöjdhet, fom stämplar menniskonaturen i all: nänhet. Om jag måste medgifwa, att Embetamannacldönen uti många delar ej lemnar någon åfiwvers lödig utkomst, och, att lönebeloppen, särdeles i de lägre graderna, äro otillräcklige för en nödig bergs ning; få kan jag likwäl aldrig derifrån komma till någon annan slutsats, än att folkets förmåga, att afhjelpa det onda, bör i första rummet rådfrågas. Då man anställer jemförelse emellan Embetemannens och den skattdragande jordbrukarens belägenhet, måste man erkänna, att den sednare är ganska tryckt utaf jordebofsoch hemmansräntor, utaf rot: och ruftnings-ffyldigheten, utaf wäglagningar och skjutsningar m. m., men att Embetsmannen deremot njuter fin lön oberoende af mer eller mindre gynns jam wäderlek, of mer eller mindre fördelaftig conjunctur, fom gör de skattdragandes ställning få åfs ventyrlig och få beroende af flerfaldiga och olikartade händelser. Man måfte öppet uppgifwa, huruwis da landets wälstånd år i tilleller aftagande. De omständigheter, att pant-auktioner nu äro flere än örr, och att skatterne nu mera utgå med större swårighet, wittna icke om någon wälmåga. Wid etta förhällande fan Tjenstemannens ställning ej bättras, utan att man i och med det jamma förfåns er den skattdragande jordbrukaren i ännu större fattigdom. För min del bekänner jag mig helt öppet vara bland dem, som tro, att Se skattstyldigas ställning ite medgifwer ett långre fortfarande att regs era Statsbestpret endast genom förhöjda löner. Jag upprepar, att jag ej anser de föreslagna lönerne ör höga, och tillägger, att det instämmer med mitt hjertas böjelse att funna bifalla dem; men då jag idrig kan låta öfwertyga mig, att ett fattigt folk, fom ifrån alla Statsförändringar förnåmligaft fått vidkännas hogre skatter, bör, under ett werkligt lidande ställa fin Embetemanna-nperfonal uti en från