skytten och Tancred, wanskapades till den grad genom ett smaklöst pynt af dubbel-fag, prall-driller och andra manerer, att det hade warit Jnsändaren omöjligt, i saknad af Affisch, att i denna mwidunderliga omstöpning igenkänna en enda af Författarnes idser. Rösten war skäligen ren, men utan utz tryck och klang samt, serdeles i de högre tonerna af twåsftrufna Oktaven, hes och motbjudande. Hen: nes spel war under medelmåttan. Ritornellerna woro alla lika, eller åtminstone af ett påfallande fys stontycke och förmodligen att dömma af deras obetydlighet, produkter af någon infpiration hos Såns gerskan. Det enda hwarwid Jnsändaren ej har något att inwända, woro hennes Jnstrument och dess förslitna strängar; de passade fullkomligt till M:me Lasars talang. Efter första Afdelningens slut lät Herr Binnes höra sig, som Jmitateur af wissa foglars sång och fyrfota djurs läten, och sår man, till hans beröm nämna, att han i denna konstart wida öfwer: träffade Nhörarnes wäntan; dock hwad som berättigar honom till den sielftagna titeln Tonkonstnär, inser ej Jnsändaren, så wida Herr Binnes ej äfwen äger något af sin systers musikaliska natur-anlag och konstfärdighet. Som Buktalare förtjenar han alldeles ingen uppmärksamhet. — Öfwer tredje Afdelningen, der M:me Lasar åter framtrådde, får Jnsändaren inställa sitt omdöme, alldenstund han då redan aflägsnat sig; dock förmodar han, på goda fral, att hon ej heller der giort fig förtjent af nås: got loford.